kraft, ja sjelfupphållelsedriften och pligten, som leda det större folket till att häfda och göra gällande sitt berättigade öfyerlägsna inflytande 1 helstatsförhållandet; ty annars Jät det ju i verkl gheten beherrska sig af det mindre. Vi tro gerna, vi äro öfvertygade om, att de flesta af. vära svenska bröder uppriktigt önskade vår ärfda nationella individualitets bevarande under den närmare förening som de skulle bafva stiftat. Men deras önskningar kunna icke hejda naturens gårg, och det öde som oemotständligt följer på ett frivilligt bortgifvande af sin frihet. Alltså en gemensam monarki (Falesmonarehi), ett XGeheimeråd, för unionssaker med tredelad ansvarighet, som icke tillsanaman bildade någon helhet. en gemensara församling eller repregentativ delegation, som oupphörligt utvidgade sin makt till följe af en inneboende naturlag, och i hvilken Sverg: hade. en afgjord öfvervigt 17), en unionsdomstol, hvarigenom en wllfällig pluralitet f en enda röst sku!le dömma emellan rikens, kort sagdt en helstatsförfattning, hvari den Svenska majoriteten representerar det hela, Norska minoriteten det enstaka landets enskilta intresse, den trångbröstade partikularismen h. e. Norges speciella kraf, det som vore underordnadt. bisaken. låtom oss derföre se saken såsom den är, nämna den vid dess rätta namn: underordnande, s-mmansmältning, amalgamation, först i statsrättli;t och sedan i politiskt, så efterhand i folkligt afseende! Och den engång i sina egna och i verldens ögon aktningsvärda, fria norska nationaliteten, pånyttfödd och blomstrande under en alskad författning, :kulle nedsjunka och slutligen blott till hälften igenkännas i sågra besynnerligheter, några dvergbilder af den gamla folkindividualiteten , förande ett eremitlif i aflägsna bygder, slaggen efter sammansmältningsprocessen ! Ingen norrman kan förtänka svenska pubiicister att framställa ideer tili en närmare politisk förening, som forslag, när man samtidigt erkänner Norges rätt att neka sitt bifall till förslagen, utan att derföre böra mottaga beskyllningar för bristande brodsrsinne och trohet mot unionen 18). Men på den andra sidan skulle norrmännen näppeligen vinna sina stamfränders aktning eller gifva något sannt bidrag till unionens styrka, derest de frivilugt lemnade från sig sin bästa och beligarte räderneodal, sin ära och sin fribet. Det är ingen skam att vara ett lit t och förnöjsarst folk, men det är en farlig och föga hederlig llusio :, att när man icke vill se och erkänna detta förhållande, det osktidt fortlefva 1 drömmen om besittning sf en öfverfolkl:g sraft. Men till ett sådant felsteg, som efcr en vis statsmans ord, är större än et: sbrotta, skulle den nation göra sig skyidig, som af blind sjelfiörtröstan inlät sig uti ett alldeles olika förbundsförhållande af den nu beskrifna beskaffenheten. Derföre kan cke heller den norska nationen utan stt för17) Jag har icke velat uppebälla mig vid ett förslag, som jag erinrar mig en gång bafra sett framstälet, till. en förlikning mellan de tvenne systemerna, liks rösteantal och proportionalitet, hvilzen förlikning skall: uppass genom unionsparlamentets deining i 2:ne hvs, hvaraf det eva säsom senat skulle bil das af lika mänga senatorer från hvardera riket (med den ofta omtalade enstaka rösters tillfallighet) och det andra en kammare tillsatt ge pvom val tfter folkmängden. Det inses naemlhgen icke, att det ofvanföre framsvuilia förhällandet genom en sädan tvåde!ning väsentligt skul förandras. I alla tväkammarsystemer är det majoriteten, den frän folket omedelbart utgående och dess stämning närmast uttryckande representationen som slutligen får öfvervigten, i thy att der första kammaren fär nöja sig med ett suspensirt veto och ait lemna eit väsentligt bidrag till bildandet af unions riksråtten. Amalgamationen skulle under et sådant blandadt syst m väl fördröja men icke förebyggas. Nägra flera formaliteter och vidlyftigheter, en förlängnivg af söfvergängens pirostusder, af det mindre folkets dödskamp, skulle vara bela den tvetydiga vinsten. 18) För såvidt Red. tillika har omtalt striden angäende mellanrikslagens ioskränkning, måste jag låta det bero vid följande anvmärksingar. Då förema let för denca lagstiftniog ligger alldeles utom den erkända och gällande unionens omräde, lika lång. fröh den dynastiska förbindelsen och det militära förbundet, då ett sädan: traktat mässigt, upp säxligt förballande likasäväl kuude hafva varit icgånget emeilan tvenn eller flera nabostater med särskilda öfverheter och utan positiv allians, mellan nabofolk af helt olika folkstammar, då med andra ord denna lag är ingenting mindre än eo oupplöslig materiel unionsskt, utan tvertemot lö sare än de fles:a traktater, derigenom att den ensidigt kan upphäfvas utan uppsägningsfrist, bör ocksä frågan om dess inskränkning eller utvid gande betraktas som en allmän privatfolkrättlig öfverenskommelse, fullkomligt. oberoende af det politiska unionsförhällandet. Huruvida nu den nämde handelsiagen är öfverens ämmande med den sanna frihandelsandan, med det på universel nationel reciprocitet grundade fiskaliska tullbeskattningssystemet ; huravida det kontinentala naboförbållandet öfsverhufvud nödvändigt kräfver ömsesidig tullfrihet eller åtminstone en protektiv diffe rentialtull, d. v. s. med andra ord, huruvida den nyare tidens beskatvingssystem forirar, att hela det kintinentala Europa efterhand blifver underkastadt en mellanrikslsg i dennas vidsträcktaste bemärkeise, en europeisk tullförening, så att hela verldsdelen — England undantaget — bildar ett tullomräde, ett kommersielt inland — blefve här alliför vidlyftigt att undersöka. Men med afseende på handelsoch sjöfartsförbållandena emellan de förenade rikena kan det knappt betviflas, att den fria transitohande!n och fri kustfart borde införas likasäväl emellan dem som emellan andra koaliserade och samhandlande folk. De särskilda modifikationerna med härsigt till mellanoch miButhandeln öfver landgränsen angå en annap fråga. SN KREIS ANEIIN SD TTNAEKAE Ar ST NE latt var alltid för mycket fallen för svårmodig sinnesstämning.