nd en ATI SVåNS MITLYT GIUUOU Metan? förhör låt Far minner man sig vidar. den mångfald af in:ressen som representeras genom de i tariften uppräknade artiklarne, så kan man få nå, gon föreställning om hvilken oändlishet af frågor som skulle uppstå, och om vanskligheten af att genom omedelbara underhandlingar komma till ett tillfyllestgörande resultat. Men låtom oss ändå antaga, att ett resultat, hurudant som helst, med utomordentliga ansträngningar, genom en kedja af uppoffringar utaf billigt sfseende på fosterländska förhål, landen, ändiblgen vore upppådt, skulle då denna lagstiftning, denna skattenorm blifva evig och oföränderlig? Skulle icke sama ma spel oupphörligen förnyas med alla dess vidlyftigbeter och stridigheter, skulle vi ioke hvart tredje år löpa fara. för ett internationelt tullkrig, så mäste ju tidsrummet för mu!lbudgetens varaktighet sättas temligen långt, minst till 3 å 4 legislaturperioder, under hvilken tid ingen ändring kunde föregå utan gemensamt samtycke eller utan att gifva regeringen (här förutsatt att utgöra en administrativ enhet hvad tullhelstaten beträffar) en vidsträckt myndighet att träffa provisoriska förändringar. Men såväl härigenom som genom nödvändigheten af denna administrations ofta återkommande mellankomst emellan representationerna under dessas inbördes (månadslånga) debatter, skulle den utöfvande makten vfterhand tillvinna sig en alltför öf. vervägande infiytelse på bevillningsmakten och derizenom på folkmaktene betydelse i statsliivet, hvilken redan vore försvagad genom nödvändigheten a? lika lydande: beslut utaf pegsge församlingarne. Jag vågar emellertid förmada, att hvarken redaktionen af Atonblsget eller dess kolleger hafva tänkt sig ett sådant sätt att gå till väga, hvilket skulle nödvändiggöra valet emellan en oföränderlig tuilagstiftning och beskattning, en mångårig vormalbudget, som skulle öfyerlefva långa sträckor a? storihingsoch riksdagsmannaval eller ock en oupphörligt återkommande stri mellan begge nationaiförsamlingarne och en formlig häuvisning ef hela saken till en uniOng-admivistration ; Redaktionen har utan tvifvel haft för ögoneu upprättandet af en tullkongress genom en delegation från begge nationalförsamlingarne, alltså en representativ enzet med den mest betydelseulla makt öfver begge rikenas finanser, öfver begge nationernas välfärd, de as ställning till ivarsndra och till utlandet. Til och med under förutsättning af lika röstetal i en sådan församlivg, är det smellertid klart, att denna delegation beröfvar hva tdera lans dets nationalförsamling en väsentlig del af less sjelfständiga konstitutionella myndighet. Detta bliver särdeles tydlist, när man erinrar sig att tullen utgör tvi tredjed lar sf Norges hela statsiukomst, hvarför ock den högsta norska auktoriteten i dylika saker på föregående storthiog har afvisat en antydning om framvida tullföreping med den anmärkningen, att :n sådan vore omöjlig utan att begge rikena hade gemensawma fi anser, d. v. s. utgjorde en fullständig politick enbet, och då den förutsatita fullständiga mellansikstwlfribiten tillika nödvändiggjorde gemensam bränvinslagstiftning och beskattning, och den sistnämda här inbringar 1, million speciedaler eller 4 af statskassans inkomst, skulle unionskongressen få rätt att besluta öfver fem sjettedelar af Norges hela statsinkomszt, eller så godt som öfver dess hela statsbudget, mena norska storshinget blo t behålla en sjettedel af sin gamla odelade beskattningsrätt jemte beslutanderätten öfver utgiftsbudgeten, eller de medel som gemenskapsförsamlingen behagade att anvisa. Och i den möjliga striden om högst vigtiga nationella intressen uti den gemensamma församlingen skulle åter en enda röst blifva afgörande för tvenne nationers ömsesidiga rätt! Uen låtom oss icke uppehålla oss vid en såIen chimer, som fö utsättningen, ett svenska folket till evig tid skulle tåla en sådan behandling, att det utan vidare omständigheter för alltid skulle bortgifva alla kommande generationers rätt och trampa alla grundsatser af en nationel representation under fötterna. Der hvarest det i versligheten är en väsentlig olikhet tjenar det till iatet att på papperet uppteckna en formel absolut likhet. Ej heller har väl red. eller dess kolleger uppställt en sådan fingerad likhet som approche (?) emot det norska 1itoleriogssystemet, och man är derföre icke berättigad stt antaga annat än att red. har önskat iakttsgandet af en viss proportionalitet, hvilket med andra ord vill säga, en afgjord tvensk majoritet och en norsk minoritet. Nu är det väl sannt, att i många principfrågor skulle skyddsmännen i begge rikera slå sig tillsammans emot frihandelsvännerna, och tullpartier bilda sig oberoende af nationalitetsafseenden, men i. sådana frågor der dessa framträda, hvarest alltså en strid uppstod emellan begge rikenas intressen, skulle naturligtzis dessa åter taga ut sin. rätt och hvartdera folkets representanter ställa sig emot hvarandra under sitt lands fana, hvarigenom Sverges öfvermakt då skulle blifva den segrande. Redan det här afhandiade ämnet är så vidtomgripande, och den gemensamma församlingens rätt öfver detsamma så afgörande för len mindre statens öds, att en inskränkning af kxongressena rättighet blott härtill skulle vara mer än tillräcklig för att bringa Norge i beroende och vasallförhållande till den mäktigare förbusdistaten 15). Men det sku!le icke stanna dervid. Red. af Aftonbladet har redan föreslagit en gemensam bevillning till civillistan och unionsministeriet m. m., och hvad vore väl naturligare, när m n redan hade en förbundsrepresentation, än att också öfverläta till densamma denna financiella myndighet rör -nde tullen? I riksakten finnea den ofta omnämnda gemensamma komiten till bestämmande af Konungens myndighetsslder, tronfö!jsreoch andra val, när riksdagen och storthinget ej kunna. blifva eniga, Denna komitås funktioner kunde ju mycket passande hänskjutas till nyssnämde parlamentariska. församling, hvilken snart skulle göra anspråk på att fatta beslut i alla unionssaker,