med:emmar genom ett maktspraåk al Konungen I: eller opinionsnämnden godtyckligt kunna skil!: jas från sina embeten:, likasom vi icke heller j: skola dröja vid frågan om svårigheterna afj domars verkställande öfver unionsministrar. Ii Red. af A tonbl. ser således att det också : emot gemenskap i denna riktning framställer ! sig alla slags betänkligheter, hvilka man icke l kan åsidosätta utan att prisgifva mycket väsentliga intressen icke allenast af nationel, utan också af allmän pol tisk natur. Ty begge nationalförsamlingarnes behöriga parlamentariska inflytande lider, när en så golt som ansvansfri unionsminister styrer hela förhållandet till utlandet, — ett förhållande hvilket ingriper så mäktigt uti det inre, och när han genom sitt celtagande i de öfriga ministeriella sörhandlingarne kan lägga en afgörande vigt i vågskålen. Deremot skulle dessa vanskligheter och källor till oupphörliga, farliga stridigheter till stor del afligsnas, ifall man också i detta förbållande erkänner den gamla goda satsen: ven hvar sitta och vet att skilja emellan ditt och mitt. tår således hvartdera landet sin utrikesminister, fullt ansvarig för sina egna andsmän i hela sin minis:eriella verksamhet, och sjelfständigt handlande vid sidan af förbundsstatens utrikesminister, när unionens syftemål vid sällsynta tillfällen måste kräfva det, då har det ena folket i detta hänseende intet att klaga öfver det andra. En hvar måste hålla sig till sin egen representant och svara för sig sjelf. Då derjemte unionella utrikes ärenders förekommande nästan är ett undan ag, medan regeln naturligtvis är att de diplomatiska sakerna angå endera staten, synes ingenting rimligare än att man vid organisationen af utrikes angelägenheternas förvaltning följer regeln och icke undantagen. Heremot är det visserligen anledning till att önskas att de verkligen gemensamma diplomatiska sskerna behandlas 1 sammansatt statsråd, och att initiativet tillkommer begge ministrarne lika sjelfständigt, medan det måste bero på närmare pröfning i förefallande tillfällen, hvilken af de tvenne utrikesministrarne som skall öfvertaga expeditionen af nägon särskild unionssak, för sävidt norrmännen icke en gång för alla medzifva den svenska utrikesmini stern — som primus inter pares — företrädet i detta hänseende. naturligtvis under förbehåll af att den norska statsministern fick fullständig tillgång till att känna sakens gång i hvarje af dess stadier och till att utöfva sitt inflytande på frågans lösning, samt vid tillfällen, då enighet ej kunde vinnas, att appellera tll det samlade statsrådet och kovungen. Icke heller inses det kunna finnas något afgörande hinder emot att vår grundlags bestämmelser om norska gesandter fortfarand. qvarstå och bringas till full praktisk giltigHet. Icke allenast är det ofta af högsta vigt, att underbandlingar med fämmande makter om Norge särskilt tillhörande förhållanden ledas af en man med rödig kännedom om Norges önskningar och behof, med odeladi norsk fosterlaudssinne; utan dagens hisiorm innehåller ju äfven vittnesbörd om att en ambassad från ett och samma hof kan bestå af dera medlemmar, och huru mycket mera då den diplomatiska representationen för tvenne förenade kronor! — Anuu klarare förekommer ätminstone insändaren, att konsulatväsendet borde delas mellan begge rikena, en önskan som hbyses af en stor del norrmän, och hvars genomförande icke behö de att vänta på or ganisationen af särskilda utrikesministerier. let blifver för vidlyftigt att här ingå 1 någon afhandling öfver detta ämne, men det är uppenbart, att de klagomå, hvilka på norsk sida så ofta hafva varit förde öfver den nuvarande gemenskapen och dess tredelade oorganiska styrelse, skulle hafva undgåtts, derest hvardera hade haft sitt korsulavärende, sin handelssoolitik för sig, och likaså den strid som eger ram emellan begge rikena om bestridandet af utgifterna för konsulatväsendet, hvilken ho:ar med en partiel unionskris, så framt storihinget begagnar sig af vår grundlags 79 6 till att skaffa laga kraft åt de tvenne föregående thingens osanstionerade beslut : denna fråga, utan afseende på kevungamaktens samtycke. Att en sådan möjlighet ickär något hjernspöke, som Christiania-Pu cn menar, kan red. af Aftonbl. öfvertyga ris om genom att erinra sig, att det blott behöfves en enda rösts öfvervigt föratt ett sådant resultat skall uppstå. Red. har än vidare, i öfverensstämmelse med dess kolleger, med stor kratt återupptagit den gamla fordran: ingående sf en tullförening mellan begge rikena eller med andra ord en tull-helstat med fullständ:g enh-ti lagstiftning och beskattning, dock kanhända utan gemensam uppbörd och uppgörelse, så att inkomsterna väl i hvarje fall skulle tillfalla den statskassan uti hvars territorium de vore uppburna. få nu tulloch sjöfartslagarne utötfva det mest genomgripande inflytande icke allenast på mellanoch utrikesförhållandena, utan också på de inhemska näringsgrenarne, på samtliga i-vånarnes välfärd och tilliredsställelse, på statens hela fiaanciella ställning och statsmakternas inbördes förhållande, är detklart att frågans lösning måste hafva den mest afgörande verkan på begge rikenas väsentligaste, ekonomiska såväl som politiska angelägenheter och på unionens hela framtida utveckling. Då härom kunde skrifvas tjocka folianter, måste man nu inskränka sig till det alldra väsentligaste och närmast låta sig nöja med blotta antydningar, så mycket mera som besvarandet af red:s öfriga frågor redan har blifvit längre än som var påtänkt. Med afseende på sakens materiel:a sidor måste det i allmänhet anmärkas, att ehuruväl de föreuvade rikenas geografiska beskaffenhet och naturliga näringsvägar i många hänseenden äro likartade, 83 äro dock dessa i hvartdera landet utvecklade på ett egendomligt sätt, som kräfver särskilt afseende, hvaremot begge ländernas natur i andra hänseenden framter mycket betydliga olikheter, som icke kunna lemnas utur sigte vid valet af beskattningssystem och dettas speciella användande. Dessa höängonpndan eakuilla aviriigen kunna kamma