embetsman skulle komma att betrakta vg alltför bokstafligt som utrikes minister, såsom särmast europersk minister, i likhet med hvad vi hafva erfaiit hos de danska helstatsministrarne? Eller 2:o skulle chefen för det. föreslagna unionsministeriet — så som nu faktiskt är förhällan set — vara medlem af det landets statsråd, hvartill han hörer i följd af sin rödsel eller sin medborgerliga ställning, och en utjemning af detta förhållande sökas genom ett regelmessigt ombyte i embe ets ut itöfning emellan norrmän och svenskar? Men likasom en sådan nära förbindelse med det ena rikets statsråd s ulle göra ett stört ingrepp i hans dubbla, oafhängiga ställning, såsom en opartisk, neutral unionens minister, rorde den antyda rotationen i besättandet at embetet också blifva temligen illusorisk, icke allenast vid den olika varaktigheten af hvarje innehafvares embetstid, men också dervid, tt tidsförhållandena under den enes tjenstetid kunde vara betydelsefullare än under den andres. 3:0o. Eller antager redaktionen af Afton bladet att den omtalade gemensamme statsmannen borde utgöra en integrerande del af begge ländernas ministerer, lika solidariskt ansvarig för det exa som för det andra lan dets allmänna politik, huru olika än denna på en gifven tid måste vara i begge rikena och i trots af hvilka kriser som helst — i en eller annan riktning, som icke omedelbart rörde den utländska politiken? 14) Vore ett sådant ninisterielt amfibiums ställning redan i och för sig sjelf vansklig i hvilken kombination som belst, så skulle densamma dock i den här antydda blifva fullkomligt oupprätthållbar, och det ju mera det parlamentariska, äkta och konstitutionella lifvet utvecklar sig i bägge. länderna, förnämligast genom statsrådernas rätt till deliberatift deltagande i storthingets förhandlingar. Red, skall utan tvi vel sjelf finna att mänga här icke antydda svårigheter måste framställa sig vid genomförandet af hvilken som helst bland de ofvanför uppställda alternativerna, och att iden om ett verkligt konstitutionet unionsministerium. när den ses från en praktisk ståndpunkt, blir särdeles ok!ar och tvetydig. — Vi hafva härvid ändå icke vidrört de förvecklingar som kunde visa sig när det blef fråga icke allenast om det parlamentariska och moraliska men också om det juridiska ansvaret. Under förutsättning af att hvartdera rikets kontrollerande folkmakt skulle hafva myndighet att göra denna gällande, frågas det inför hvilken domstol sådant skule ske? Ettlera landets riksrätt skulle svårligen gifva en rull borgen för att icke nationel ensidighet sick öfverherrskande intiytelse på domen öfver en helstats ministers uppförande, isynnerhet när denna tillhörde det andra landet och saken ungick nägot efter förmenande åsidosatt nationelt intresse eller en strid emellån begge rikena, hvarvid dessutom den stötande företeelse kunde visa sig, att densamne ministern, som af ett lands riksrätt blef fömd förlustig sitt embete, af det andra lanlets nationalförsamling af samma anledning hedrades med en medborgarkrona och kanske i samma ögonblick utnämndes till premierminister I det rikets statsråd!.. Ty ettdera tandets riksrättsdom kunde naturligtvis icke beröfva det andra riket en förtjenstfull och luglig statsmans tjenster. Härtill kan red. visserligen svara att heller ingen har tänkt vå att en unionsembetsman skulle fällas efter ttiera landets ansvarighetslag och af dess ciksrätt, men att det naturligtvis måste gifvas nh särskilt gemensam ansvariyhetslag och stiftas en gemensam riksrätt. Men är redaktionen öfvertygad om att den befarade nationella ensidigheten, när den stilldes omedelbart gent öfver den andra lika så starka, skulle förlora i styrka och passionfullhet? Vore icke snarare att förmoda, det från begge sidor skulle uppbjudas allt för att vinna seger, att sjelfva netionaläran här kunde blifva stridens lösen, och att ten högre domstolen, i stället för att vara len mest opartiska rättsrepresentanten, lätt sxunde blifva en erena för de häftigaste, mest örargliga stridigheter och försök till ömsetidig öfverrumpling med uppenbara så väl som hemlig: kiigskonster, under det redan blotta proceduren inför unionstribunalet, t. ex. sf en norsk anklagare på odelsthingets vägnar emot en svensk försvarare för ministern, skulle vara ohygglig och förstörande för folkens imsesidiga goda stämmning? Och huruledes skulle det hårdt omtvistade afgörandet slutIgen försigga? Skulle också här rättfärdigheten, kanske den ena nationens vigtigaste statsrättigheters juridiska erkännande, vara beroende af en kastad lott, af en förs-g!ad sedel eller if den likaså stora tillfälligheten, hvilkendera sidans ordförande just då innehade presidium vd utslagets och domens afkuonande? Red. kan möjligtvis häremot invända, attocksåihvart och ett lands egna riksrätt blifver ordföraniens röst den afvörande vid tillfällen af lika röstetal; — visserligen — men bär stå landsmän emot landsmän intagne af samma fosterländska hufvudintresze och kallade att dömma an landsman, en medborgare, att afgifva en dom, hvaraf prejudikatet endast kan komma till att hafva inflytande på framtida omdömet om de ivhemska statsmakternas inbördes förhållande, medan en unionsrätts dom kan blifva afgörande för frågor af högsta intresse för rikets suveräna statsrättigheter, ja, för faderneslandets sjelfständighet. Skulle nu en decision af så stor betydenhe: vara beroende af en enda, kanhända främmande och intresserad rösts öfvervigt, af tillfällighetens lättaste spei? och huru mänga betänkligheter måste icke framstä!ls sig för den å folkets vägnar uppträdande åklagaremyndigheten emot att bringa frågor af denna natur inför en blandad domstol, som med den svagaste, den mest tillfällga öfvervigt kunde frånkänna riket ett 13) Det anses naturligtvis som en tydlig följd af unionsaktens revision, att de diplomatiska sakernas inkoustitutionella uteslutande från föredragning i stasrådet måtte borttagas ur begge rikenas grundN