lorsta bestammelsen bletve nodvandig antingen på grund af omskiftning i penningeförhållanden eller med konungafamiljens förökande och dylikt. Det ena riket bör dessutom så mycket mindre uppgifva sin grundlagsenliga rätt till att bestäwma hvarje tillrädande furstes kungalöp (kongelön), som det icke är pligtigt tll att erkänna något i det andra riket verkstäldt oregelmässigt och ensidist tronombyte eller någon förändring i arfföljden. Då vidare uniocen är byggd på grundsatsen af fullkomlig jemlikhet i rättigheter, måste den också förutsätta samma jemlikhet i skyldigheter, och ingalunda blott en proportionel likhet. Skulle derföre civillistan vara gemensam och en gång för alla b-stimd, så måtte den väl också fastställas kika för begge rikena. Då emellertid Sverge, gom det större, fruktbarare och folkrikare Jandet, med lysande minnen och aristosratiska institutioner, näppeligen skulle vilja vöjas med den tarfliga och borgerliga representation som bäst öfverensstämmer med det norska fjellfolkets tillstånd och lefnadssätt, skulle Sverg2 säkert till och med tillskjuta en icke obetydlig summa derutöfver för at! å ett mera svenskt hof, hvilket bidrag väl i förhållande till Norges bidrag) skulle betraktas som en frivillig äreskänk ti!l konungahuset för Sverges räkning, men likafullt göra att civillistans likhet icke blef fullständig. En sådan enhet är derföre så mycket vanskgare att uppnå, som man till de med den monarkiska representationen förenade utgifter också måste hänföra omkostnaderna för kungiga slott och lustslott, för kungliga resor, samt de alldeles särskilda omkostnaderna 80m rörasledas genom konungens ständiga uppehåll utom riket, d. v. s. mycket större ministerium, särskildt kansli i Stockho!m, norskt sarde derstädes, dubbla kommandoexpeditioner 0. 8. v., hvilka icke lämpligen göras till föremål för gemensamt biudande beslut och dessutom Ii följd af de:as beskaffenhet äro tili sin storlek föränderliga. Då således hvarken nödvändigheten af den föreslagna enhetsregimen är gifven, eller dess genomförande kan tillvägabringas med konseqvens, och ej heller ten dermed åsyftade fördelen, nemligen upphörandet af all ömsesidig diskussion härom, kan uppnås, men mycket mera det motsatta, inses det icke att man derför bör göra förändringar i den norska grundlagens bestämmelver. Redaktionens af Aftonbladet i samband härmed gjorda förslag om upprättandet af en anionel ,utrikeskassa är naturligtvis en konseqvens af red:s i det föregående af mig bestridda ;.ch bemötta uppfatning af den bestående unionen såsom allaredan medförande en fullständig enhet i alla yttre angelägenheter. Då en sådan obetingad enhet emellertid icke på oorska sidan ansez som erkänd af vår grundlag, utan denna fast heldre fordrar särskild diplomatisk representation för Norges räkning, och grundlagen icke heiler har erkänt något permament, oansvarigt förmynderskap på svensk sida öfver Norges enskilda och unionella avgelägenbeter, Få är här en principie! motsättning i uppfattningen af sjelfva grundförbållandet, och i denna riktning kan således om följdsatserna derifrån än mindre enighet väntas. Och huru oklara än meningarne må vara i landet om detta förhållandes önskligaste ordnande, kan det dock — som red. visst är villig till att medgifva — så mycket mindre något bifall vara att hoppas till det gjo:da förslaget under nuvarande omständ gheter. som stortbingets hittills gifna årliga anslag ull det främmande oäansvariga ministerium ach diplomatien, hvarsti sjelfva deu norska personalen rättast betraktas såsom svenske embetsmän 10), endast kunna anses som med lertidiga under ett tills vidare tolereradt prov sor.um, och i förväntan på det för många å sedan lofvade förslaget till en ny unionsakt och framför ellt till en konstitutionel behandling af Norges utrikes angelägenheter. Syftar red. nu häråt, så måste red:s mening vara utt antyda införandet af ett i begge rikena ansvarigt gemensamt utrikesministerium. Det är ock mycket möjligt att ett sådant är medgifvet i det hemliga utkastet till ny riksakt, som nu iåtta år har hvilat i den svenska regeringens seheimearkiv, men icke desto mindre är i folkmeningen hos oss näppeligen ännu undanröjdt hvarje tvifvelsmål derom, att en sådan enhet skulle för ettdera rikets gjelfständighet och välfärd och för den ömsesidiga enigheten vara mera betryggande än gjelfständiga norska och svenska institutioner med en organisåtion för kollegialbehandling för de tillfällen hvari unionen nödvändigtvis fordrar deras samverkan. Det må i detta afseende vara mig sillåtet att hänvisa till det ofvanföre i allmänhet yttrade om administrativ gemenskap meltan tvenne särskilda stater och att dertill foga elt par ytterligare anmärkningar. T:ll den föreslagna gemsnsamma platsen förutsättes det naturligtvis att konungen skulle kunna utnämna så väl en norsk som en svensk medborgare, eller rättare att begge nationaliteterna turvis skulle njuta detta företräde, och äfvenså att i den diplomatiska representatioven skulle iakttagas en lika delning och ett sådant förbållande, att vid sidan af departementseller legationschefen sattes en fullmäktig af den andra nationen, och att den största möjliga likhet upprätthölles i fördelningen af dessa missioner, på samma sätt som det unionella bidraget till ministerkassan också måste vara lika stort för begge rikena. Men då hufvudet för departementet och vederbörande legation icke destomindre i sig skulle representera begge nationerna, medan han på samma tid förutsattes att vara medborgare blot: i det ena landet 11), kan det icke nekas att när inträder en höalfhet, som är mindre än önsklig hog en statsman på så vigtiga och ansvarsfulla poster. Han skulle således på en gång vara både representant och embetsman för tvenne gjelfständiga, rivaliserande 12) nationaliteter och I ka nitskt och samvetsgrannt vårda hvarderas ära och intressen, äfven då när dessa gå i olika eller till och med hvarandra korsande riktningar. Det fullkomliga genomförandet af en sådan dualism