Aftonbladet – 19 juni 1855, sida 2

KONGL: TEATERN. Hr Ander i Trollflöjten. Tamino var br Anders första Klassiska rol härstädes; man tvekade om möjlighaten att förena så mycken sjelfständighet i uppfattoinzen med den skärpt begränsade karakteristik, som tonsättaren sjelf här uppdragit. Ander har strängt hållit dig inom kompositionens teckning, men färgerna äro hans egna; det hela ger en bild som, troget återspeglande le gamla dragen, ändå är ny, och hvars full:dsde renhet gör den till ett värdigt målför aud um och efterföljd. Ander förenar hos sin Temino ynglingens svärmeri med manlig kraft, båda sammansmältande i uttrycket.af den idläste poesi; härigenom försvioner hvarje spår af operäälskärens vanliga sentimentalitet, och genom det hela går, än i nästan Omärkig nyans, än starkare markerad, den äfida af Mystisk kontemplation, som. redan i ariäng srotiska. svärmeri låter oas ana den ,tillkomnande Isispresten. Genom detta ; drag. fulländar konstnären karakterens iödividualiserihg, sj blott i sången, utan ock i spelet, som bestämdt skiljer sig från det i hans föregående roler; och måhända uti ingen af dem visat ett så fälländadt Mästerskap. Vi: vidröra i de sistnämde afseende blott recitativet i 2:dra akten samt hans stumma spel under drottaingens och Paminas arier. Beträffande sången nämna vi den berömda arian; hvari sånzaren uttälär en på en pång erotisk och relisiö8 känsla, ännu blott uppenbåranide sig i jufva drömbilder, till dess vid arians slut allt appgär i full klarhet och uttrycket lyfter sig till en lågande entusiasm, som äfven meddelar sig ät åböraren. Glansputikten i detheia utgjordes emellertid af det stora recitativetianira akten, derkonstnären sammanfattade verkningärne af sin storartade deklamation;, sitt Aänförande spel och sin Ppräktfålla stämma till en fullkomlig dramatisk illusion, Vid ett par ställen i-partiet hörde man små varianter, som ej träffas i de vanliga -editiohåerna af Tröllfiöjten, men hvilka lära finnas ati det i Wien ännu förvarade. originalpartiuret. Derjemte bar br ÅA. den pieteten; att icke följa vissa för rösteffektens skulli Tysktand allmänt vidtagsa ändriogar. MIl Leman, som för någon tid sedan med så mycken framgång debuttrade I Paminas rol, iadenu återtagit densamma schswisade en ökad säkerhet och fribst, Hennes starka och vackra, ehuru äanu ej fullt egeliserade stämma tög sig sanska väl ut; och och när-hon-en gång hun ait utbilda sitt spel (hvartill redan, lyckliga anlag röjas), skall hon utan tvifvel blifva en atmärkt konstnärinaa. Såsom Nattens Drottning är fru Romani, oaktadt öfällkomligheterha i koloraturen, förjent åf mycket beröm. Hennes hållning, spel och sång ha dråmatisk sanning och fråmxzalla mycken effekt. Hr Welins sannt musikaliska sång och värdiga hållniog bidrogo mycket till det helas verkan samt väckte förtjent bifall. — För öfrigt kan man icke påstå att operans ensemble ir riktigt exakt. Ouvertyren togs i ett, efter vår åsigt, fullko.nligt riktigt tempo; deremot nödgas vi proiestera mot det öfverilade-tempot i första aktens finalqvVintett, äfvensom mot ött par tempi rubati, som här icke äro på sin plats.