interpretation gifva följaktligen åt begreppet om norska statssuveränit.ten hela dess inner häll och bestämdhet, och såsom sådana hafvå de — hvilket ytterligare bör väl märkas — en tvåfaldig sanktion; nemligen 1:0 den helgd och förbindande kraft hvilken dem i och för sig tillkommer såsom integrerande delar zf grundlagen, 2:o den som de tillika ega säsom utgörande en traktat med Sverge, hvilket nor eka grundlagen derjemte är; till följd hvaraf denna uti dessa delar hvarken kan indras eller uppnäfvas utan båda kontrahenternas samtycke, och ej heller å någondera sidan får ensidigt och mala fide interpreteras i strid med traktatens innersta väsende och princip, de förenade rikenas gemeniamma bästa. En tredje fastställelse och än ytterligar sanktion erböllo de uti Norges grundlag eller fördrage; mellan rikena af d. 4 Nov. 184 ut: stakade föreskrifterna, som upptogos uti den af begge rikenas representationer athandlade och öfverenskomna riksakten, eller det nya bekräftelsefördraget af d. 6 Aug. 1815, hvari den reala unionen än närmare bestämdes och befästades, :å väl genom ofvannämde tillägg till 385 N. G. uti riksaktens 5 S angående norsk-svenska statsrådet för ärendens behandling och afgörande som angå begge rikena. som genom de vigtiga tilläggen till 40 N. G. uti 7 85 och 8 mom. af riksakten angående interimsaregeringens residens, föredragningen uti densamma af sådana för begge rikena gemensamma anzelägenheter som icke tillhöra något särskilt departement,, och likaså föredrägaingen af de diplomatiska ärendera. Utan att rakt öfverträda klara fördrag och på samma gång lika öppet träda Sverges rätt. för nära, kan foljaktligen någön annan nörsk stats-uveränitet, eller något annat ledamotskap i den europeiska statsfamiljen icke påyrkas, än som står i öfverensstämmelse med e båda unionsfördragen, Norges grundlag och riksakten, och dessa fördrags rätta tolkning. Än mindre kunna dylika anspråk af Sverge och Europa godkännas; och allraminst kan Norge med något sken af befogenhet påkalla ;n tredje vänskapligs makts (vare sig Ryssiands, Englands, Preussens o. s. v.) förmenta sfolkrättliga Yellankörmst eller ifblandning i dåda rikenas genom unuionsfördragen af den 1 Nov. 1814 och den 6 Aug. 1815 utstakade inbördes förhållanden, i fall stridigheter rörande dessa skulle dem emellan uppstå. Allt avad den norska författaren uti bihanget arsumenterar för ätt bevisa denna nödrätt,, om hvars bevarande han tyckes ytterst angelägen, och dess :så kallade folkrättlighet är lutter sofistik, af ieke bättre logisk halt än hans försök att, med våldförande af ordalydelse; mening och riktig interpretation af fördragens ofvan uppräknade stadganden, bortkonsila all unio realis mellan rikena och reducera hela föreningen till blott dynastigemenskap och ett ständigt inbördes neutralitets: och försvarsförbund: a Då den norska författaren uppgjort sitt besrepp om den norska statssuveräniteten eller Nörges fuöllkoraliga politiska oafhängighei, tyckes konstitutionen af den 17 Maj, och enlast denna, hafva föresväfvat hans tanke. Ven lika litet som den danske tronföljaren och ståthållaren prins Christian Fredriks plakataf ten 19 Febr. 1814, hvarigenom denne prostamerade Norge för ett eget oafhängigt konunsarike och sig sj If för dess fegenit med usuärpation af all den makt och myndighet öfver iand och folk som Danmarks konungar i sekler innehaft och Konung Fredrik den 14 Januari 1814 afträdt till Sverge, ifrån hvilken proklamation konstitutionen af den 17 Maj-tleder sitt upphof — lika litet, upprepa vi, som derma prins Christian Fredriks usurpation erkändes af Sverge och det öfriga Europa, likaså litet -rkändes dess följd och frukt; koustitutionen if den 17 Maj. Blott så tillvida och vilkorligt :rkändes den af Sverge, att svenska regerineh antog den till basis för underbanidlingarne ;m föreningen med förbehåll af ändringar deri ch tillägg dertill, dock ihga andra än söm ör unionen voro nödiga, hvilka, ocksåöfver:nskomna, sedermera blefvo intagna uti del ;fta nänida fördrågeh af den 4 Nov. 1814 och len 6 Aug. 1815. Af de andra makterna ansågs och behsndlades konstitutionen af d. 17 Maj, genom hvilken prins Christian FreIrik sökte att medelst folkviljan legitimera sin Usörpation icke såsom mera rättsgiltig än lenna usurpatioa sjelf, Långt ifrån att nåson rättegiltighet skulle af dem hafva kunnat denna konstitution tiMlerkännas, hade de sjelfve, Ryssland reda: i Mars 1812, England och Preussen i Mars och April 18:3 sarat Österrike i Februa i 1814, medel t formliga traktater tillförsäkrat Sverge besittningen af Norge och densamma för framtiden garanterat, och England uttryckligen Norges ständiga införlifvande med Sverge såsom partie integranten. I afseende på verkställigheten hade eugelska regeringen visserligen fästat det förbehåll, att konungen af Sverge skule verkställa förenin3en med all den skonsamhet och de afseenden som voro möjliga och nödiga för norska folkets säilhet och sjelfständighet,, — men med hvilket sista uttryck, då traktaten tillika utfäster och garanterar Norges förening såsom ppartie intgrante, omöjligen kan förstås yttre politisk oafhängighet, utan blott inre borgerlig och konstitutionel frihet. I full öfverensstämmelse med nu nämda traktater var det äfven som Danmarks afträdande af Norge uti Kielerfreden gick för sig; och när konung Fredrik VI i denna fred frånsade sig sjelf och sina efterträdare all sin rätt till konungariket Norge, oåterkalleligt och beständigt till förmån för konungen öfnämningens ursprungliga och egentliga betydelse, ehuru uttrycket ännu qvarstår i 13 8 regeringsformen liksom i 26 N. G. Sist äberopade 26 stadgar utförligt proceduren huru tillgå skall med inhemtande af norska regeringsafdelningens i Christiania betänkande och norska och svenska s atsrädsledamöternss hörande i det utomordentliga statsrädet, när konungen krig förklara vill. Af analogien följer otvuoget, att de norska statsrådsledamötarna äfven skola höras i det utomordentliga statsrädet, der konungen fattar. sitt beslut om fred. Annars skulle den visserligen, absurda och säkert af ingen svensk gillade slutkölj