skrifna behandlingen uti unionelt statsråd ar båda rikenas gemensamma yttre och inre angelägenheter, efter hans tolkning inskränkt blott till ett enda fall (utfärdandet af krigsförklaring), ej är att anse annorlunda än som tillfälliga möten eller konferenser af tvenne utaf hvarannan fullt oafhängiga staters ministrar; utan än mer: han uppställer för unionskontraktet en ensidig, så vidt vi kunna fatta, all deles orikig interpretationsprincip, detsammas fullkomliga underordnande under norska grundlagens öfriga stadganden och den godtyckliga tolkningen utef dessa, hvarigenom tillämpningen af kontraktet i dess vigtigaste bestämningar och klaraste följder ej allenast inskränkes och motverkas, utan rent af upphäfves och tillintetgöres; och slutligen går han derhän att påstå en fullkomlig statssuveränttetn för Norge, eller att yrka, att Norge såsom eget konungarike och i kraft utaf sin suveränitet såsom sådant, men icke i egenskap af unionsstat, tillhör den europeiska stätsfamiljen och deraf utgör en sjelfständig medlem,; att denna oinskränkta stätssuveränitet, detta sjelfständiga ledamotskap af europeiska statsfamiljen är genom högtidliga traktater erkände och följaktligen Norges politiska tillvaro såsom suverän, oafhängig stat ställd sunder europeiska folkrättens skydd och gårantin; och ändtligen att Norge i stöd häraf är aberättigadts att vid möjliga stridigheter emellan de tvenne rikena påkalla emot Sverge andra vänskapliga makters mellankomst och hjelp till försvar för sin sak, samt att ett dylikt påkallandev är fullkomligen folkrättsenligt. Iatet enda af dessa alldeles fördragsstridiga påståenden kan, bör eller skall Sverge någonsin erkänna. Att påyrka dem är icke. annat än att indirekt, fastän med tydliga ord, om icke förklara unionen för upplöst, dock fordra dess upplösning. Ehuru vi lifiigt beklaga att, sakerna kommit till en sådan ytterlighet, så anse vi dock för en lycka att dessa påståenden och anspråk, när i Norge en så beskaffad opinion finnes till om än hos en minoritet, ändtligen en gång blifvit med full öppenhet och bestämdhet uttalade och i sitt sammanhang artikulerade, så att sålunda tvisten verkligen kommit till en kris, i ordets egentliga bemärkelse. Tillvaron af en dylik opinion, existensen af så beskaffade Sverges rätt uppenbart kränkande anspråk, kan åtminstone icke hädanefter törnekas. Det tilshör Norges press och representation att desavouera dem. Men norska pressen och representationen åligger. och Första rummet, äfven pligten att dem vederlägga, — vi åberopa i detta fall hvad vi yttrat i det ofvan citerade numret, — så vidtde annars icke vilja inför Sverge och Europa ådagalägga, att det goda förståndets bibehållande emellan båda folken är för dem likgiltigt, att en brytning emellan rikena möjligtvis icke vore för dem ovälkommen. Då tillvaron i Norge af en dylik lära om unionen är för de allra flesta svenskar fullkomligen obekent, och dennas innehåll och beskaffenhet icke heller mindre okända, och våra landsmän fördenskull säkerligen skola deraf på det lifligaste öfverraskas, så anse vi oss icke böra underlåta att här i korthet bemöta och vederlägga den norska författarens i bihanget utvecklade unionsteori. Hvad då först beträffar den norska statens påstådda fullkomliga politiska oafhängighet, eller suveränitet, och dess förmenta, af traktater och folkrätt) skyddade och garanterade nsjelfständiga ledamotskap i den europeiska statsfamiljen, — hvilket påstående den norska författaren främst artikulerat och derigenom inlagt den förtjensten att med ens ställa saken på sin spets — så lärer väl af hvärje redlig och tänkande norrman medgifvas, att denna suveränitet,, detta sjelfständiga ledamotskap, icke sträcker sig längre eller möjligen kan innehålla mer än hvad Norges egen grundlag, d. v. s, grundlagen af d. 4 Nov. 1814, deruti fordrar och derom utståkar. Eller, med andra ord: omfånget af norska statssuveräniteten bestämmes, anspråken på ledamotskapet i den europeiska statsfamiljen begränsas af Norges grundlag; der och ej annorstädes, icke på sidan af. eller utöfver dess stadganden, måste dessa begrepps innehåll och bestämnningar sökas. Nu bjuder visserligen norska grundlagens 1:sta 6 (ordagrannt upptagen i 1:sta S riksakten): att Norge skall vara ett fritt, sjelfständigt, odelbart och oafhängigt rike, — men med det omedelbara tillägget i samma sats, blott skildt af ett komma — ,förenadt med Sverge under en Konung. Norska statssuveräniteten är således enligt sjelfva grundlagen (likasom äfven genom riksakten) ovilkorligen förknippad med och begränsad af uniohen med Sverge. Men vidare: den utinu anförde grundlagsoch riksakts-paragraf stadgade unionen är i enlighet med grundlagen icke heller inskränkt till blotta gemensamheten af konung, konungaval och successionsordning, eller dertill att endast utgöra hvad folkoch statsrättslärare kalla en unio personalis. Fastmer utgör den, tvärtemot: den skenbevisning som den norska författaren i bihanget uppbjuder alla krafter att tillvägabringa, äfven en unio realis, nemligen på det sätt som utstakas: i 26 N. G., hvilken angår rikenas förKållande till främmande makter, och i enlighet hvarmed unionskonungen för båda rikena gemensamt (märk detta noga) begynner krig, slätar fred, ingår och upphäfver förbund, affärdar och mottager sändebud,; i noga öfverensstämmelse hvarmed äfven står föreskriften i 111 att båda rikenas örlögsflagga skall vara gemensam. Besluten hvarigenom unionskonungen förklarar krig och slutar fred skola jemväl enligt sammaS fattas uti ett för begge rikena gemensamt statsråd, hvilket betecknas hed benämningen sutomordentligt,; ) Benämningen utomordentligt statsräd är, likasom sjelfva stadgandet, hemtad ifrän 13 S Svenska regeringsformen. Betydelsen af denna benämning är. också lätt insedd, då man erinrar sig ätt, före införandet af departementsstyrelsen vid 1840 ärs riksdag, skulle enligt äberopade i regeringsformen till det statsräd, hvaruti frågor om krig och mm I mr os da ballada jala klätt etateministrar