Aftonbladet – 16 juni 1855, sida 3

dådare, utan på ett högst orättvist och godtyckligt sätt blifvit fängslad. Ja, sjavisserligeny naturligtvis; men ni behöfser icke vara rädd för mig — jag qvalrar aldrig. . 1 I detta ögonblick rusäde jag upp som om jag erhållit ett skott, och hoppade så högt att jag stötte hufvudet mot taket i celleb; derefter började jag rycka och draga i mina kläder. : Hvad går åt den stackars gossen? sad vagabonden lugnaide. Det är ingenting annat än lopporna, ser ni. Då ni varit här en liten tid, skall ni vänja er vid dem. Jag tjöt af förtrytelse; jag hade lust att slå: mitt hufvud i stycken mot dörren; men slutligen kastade jag migri förtviflan på den afskyvärda bänken och öfverlemnade mig med kropp och själ till ohyran — som någon en gång yttrat:!om de varit enhälliga, skulle de lyftat mig ur bädden, Jag väntade mig att dö der; jag tror stundom att jag dog och icke kommit till lif igen. : På tredje dagen fick jag en ansökan framlemnad till: borgmästaren, uti hvilken jag begärde ett samtal; till min stora öfverraskning kom han till mig, var temligen höflig, men alldeles obeveklig rörande min anhållan att blifva försatt i frihet. Han hade sändt mitt pass till Paris och i sinom tid skulle man taga saken i betänkande, och den gamle uslingen bugade sig djupt och aflägsnade sig. Samma dag blef min fångkamrat satt i frihet, och jag uppsatte en kort skrifvelse, adresterad till amerikanare, engelsmän och amerikanske konsulu, hvilken lösdrifvaren lofvade att öfverlemna till någon passande person, skulle han än derföre gå ända till Marseille. Sedan han gått, blef jag bättre till mods; men :döm om min förvåning, då på aftonen monsieur Tonson åter infördes, emedan han