Aftonbladet – 15 juni 1855, sida 1

STOCKHOLM, den 15 Juni. Times innehåller följande satiriska artikel om Tyskland och dess ställning till den stora frågan: Om det finns en hållning som i detta ögonblick är mera genomlöjlig än en annan, så är det den som intages af de hedervärda patriotiska tyskarne. En stor strid är för ögonblicket pågående, om ej på vägen att afgöras, hvari Tyskland är långt närmare intresseradt än något annat land, och likväl håller sig hvarenda tysk stat på afstånd från denna strid. Frankrike och England botas, så att säga, från fjerran, men Tyskland är kossackernas nästa munsbit. Om vi vågade fortsätta en gammal simpel liknelse några rader längre, skulle vi säga att bordet redan är dukadt och den store nordiske storätaren redan färdig att sätta sig och taga upp knif och gaffel. Det enda skäl hvarföre man ännu icke läst bordsbönen — ty böner läser man mycket andäktigt vid alla sådana tillfällen — är att hr Hermans två närmaste grannar hafva några invändningar mot förrättningen, till någon liten del i hr Hermans intresse, men vida mer i deras eget. Det är sannt att vi utkämpa Tysklands strider, men de högst filosofiska och trögrodda inbyggarnes i detta. land beteende har icke varit sådant att det ingifvit oss någon synnerlig entusiasm i deras sak. Huru kunna vi känna någon aktning för fullvuxna män med yfviga skögg, som i välsignadt lugn sitta vid spiseln och röka dålig tobak, medan andra nationers blod flyter i strömmar uti en strid som företrädesvis gäller deras eget väl och ve? De må gerna frälsa sina skinn, de må lefva för att röka upp all verldens tobak och svälja Liebfrauenmilch och böjerskt öl i obegränsadt mått, men de hafva försvurit mannaålderns värdighet. Hvad dem angår är åtminstone Rysslands angrepp ingen lröm. De tyska hofven styra med jernspira det tyska folket. Det ryska hofvet styrer de tyska hofven med en guldspira, som snart skall förvandla sig i stål. Det är öfverflödigt att säga, att landets politiska verksamhet endast är regeringarnes verksamhet, och att hvarje sann tysk känner hjertat krympa i sitt bröst, då han, tänker på förnedringen, hvilken sådana furstar som konungen af Preussen bragt öfver det tyska namnet. Regeringarne äro sådana som :den tyska nationen önskar eller fördrager, de äro i Europas ögon de erkända representanterna af de särskilda staterna, och efter deras bandlingsrätt måste folkets karakter bedömmas. Hvad gagnar det verlden att unga och entusiastiska medlemmar af :burschenväsendet vråla studentvisor-som alla rimma på vFreiheit, att djupsinniga professorer uttömma sin fyndighet på långa afhandlingar och historiska abstraktioner, att tyskarne i alla frågor om konst äro en högt bildad race — hvad betyder allt detta för män, invecklade i en strid pålif och död, hvari tyskarne borde hafva tagit sin andel, men hvarifrån de på detömkligaste sätt hafva hållit sig tillbaka? Hufvudargumentet som de tyska :hofven så idkeligen förebringa till försvar för sin neutralitet är just det som med största kraften talar emot dem sjelfva: Hvarföre skulle de inlåta sig ioett krig, hvarföre skulle de föröka antalet af stridande och tillskjuta sin andel till den allmänna verldsbranden? Svaret ligger i öppen dag. Hade från början de tysta hofven lagt sin vigt i vågskålen. till fördel för: den sak:som de sjeltva erkänt vara den goda och rättvisa, så hade det icke blifvit något krig alls. Ingenting mindre kunde hafva förekommit striden. Czare.: skulle inför Europas härar och flottor hafva dragit sina härar tillbaka. En qvadruppelallians skulle hafva förekommit utgjutelsen af en