enda blodsdroppa eller brännandet af en enda patron. Den ryske herrskaten var bättre än vi bekant med naturen af sina intressen vid de särskilda tyska hofven, isynnerhet det, som ända intill sista ögonblicket med sådan ihärdighet uppassat och be:jenat honom. Ryssen har blifvit väl betjenad vid alla de tyska hofven; han har icke onyttigt bortkastat en enda rabel, en enda guldsnusdosa. Och utom dess har han genom en kedja af skickliga giftermålsförbindelser förbytt hela Tyskland i ett slags barnkammarbarack åt den romanowska familjen. Storhertigdömet Perukenheim kan icke sättas i rörelse, emedan storhertiginnan Maria Feodorowna är en telning af det kejgerliga huset. År ej enkekejsarinnan en syster till den männernas konung som räknar den store Fredrik bland sina törfäder? Kan man taga ett steg i hvilket litet tyskt puttelkrämare-rike eller hertigdöme det må vara, utan att snafva på en Petrovitsch eller Paulovitseh? Den parfymerade kammarherren, det snusförnuftiga legationsrådet,, som anstsänga sig att, så att säga pumpa tankarne ur ens hjerna, äro bara drängar i det ryska kansliet. Polisagenterna hafva omsorgsfullt blifvit agsurerade för de ryska intressena. Med ett ord, vända sig hvart man vill i Tyskland, blåser vinden alltjemt östanifrån. Vare sig genom välberäknade giftermål eller genom mutor och intriger med ministrarne eller genom artigheter och ynnestbevisningar åt de regerande familjerna, har czarer uppnått sitt ändamål, som är att paralysera det tyska folkets handlingskraft och förvandla det i blinda redskap för hans vilja. Så låt dem vänta till dess hans planer bliiva bättre mogna och gränsen beqvämt kan flyttas Rhenfloden närmare. Allt detta är förödmjukande nog, men det är sträng rättvisa likmätigt att endast tillämpa det på den styrande kasten och dess handtlangare. Den skuld som rättvist faller på medelklassen och de lägre stånden är att deras inflytande på deras regenters handlingssätt är så svagt, att de ej kunna tvinga dessa att rädda nationens ära. Åren 1848 och 1849 kunde de mötas i sitt stojande Frankfurterparlament, galnas med Slesvig-Holstein och kasta bort frihetens spel, fastän de hade de högsta korten på sina egna händer. Men när det kommer till någon förnuftig plan att förbättra deras politiska belägenhet, då äro de så tama och dumma som trots någon fårskock. Man kunde väl hafva föreställt sig att en sådan sak som tillintetgörandet af det ryska inflytande i Tyskland och återställandet af en folkmässig politik hade varit värd en ärlig kamp: Man skulle hafva trott att en menniska begåfvad med någon resonnabel grad af förutseende skulle hafva kunnat förese följderna af en sådan förändring för tillväxten af den politiska friheten öfverallt i Tyskland. Hade det ej varit för den skräckfulla centnertyngd hvarmed S:t Petersburg tryckte på lvarje tysk hufvudstad, så hade de vilkor till förmån för Tysklands frihet som voro fästade vid 1815 års fördrag icke förblifvit en död bokstaf. Såsom sakerna nu stå, skola inom kort ryssarne — om vi ej alltför mycket misstaga 0ss — se sig beröfvade allt hvad de ansträngde sig att bibehålla, utom sitt infytande öfver de tyska hofven. Hvarföre skulle vi söka att göra väl mot menniskor som hvarken vilja hjelpa oss eller sig sjelfva? Tyskarne hafva lemnat åt oss att ensamma bära dagens tunga, och det bästa de allierade nu kunna göra är att lemna dem i ostörd njutning af deras olympiska ro. Den enda del af folket för hvilken vi hysa något deltagande är bönderna. Det bästa råd vi kunna ge dem är att med möjligaste skyndsamhet fly från ett land der man fåfängt ser sig omkring efter frihet, lycka eller ära. I de allierade armåernas leder kunde de få kämpa kampen för sitt land och uppfylla en ädlare bestämmelse än att spela det tålamodspröfvande spelet af en fredlig garnisonstjenst eller biträda till ståtens ökande vid en parad för att roa deras despoter. Är det Tysklands engång krigiska ungdoms bestämmelse att aldrig få lemna paradfältet, utan slägte efter slägte åldras vid att leka krig, under förberedelsen 11 det mäktiga slag som dess styresmän en skola slå, men endast mot öfverlefvorna . sitt folks frihet?