Aftonbladet – 14 juni 1855, sida 2

sir W. Molesworth till svar på hr Gibsons örut omnämnda tal för freden, att hufvudrågan i närvarande debatt vore huruvida Engand hade bort på grund af de ryska förslagen sluta fred eller icke. På frågan om krisets ändamål svarade han, att detta ändamål bestode deruti, att förhindra Ryåslatids förstorande på Turkiets bekostnad samt till;vinga sig iakttagandet af den europeiska folkrätten derigenom, att man tuktade den makt som kränkt densamma; Hade man antagit Rysslands förslag angående tredje punkten, så skulle man ha upppifvit krigets hutvudändamål, i det man lemnat denna makt: ibesittning af flottan vid Sebastopol, om hvilken blifvit sagdt, att den utgjorde ett Beständigt hot emot Turkiet. På grund häraf vore. fälttåget till Krim ett vist och väl öfverlagdt steg och hade efter hans tanka äfven, blifvit företaget i rättan tid. Ryska regeringens medgifvanden, hvilka endast genom fruktan blifvit utpressade, måste, långtifrån att leda till antagande af Gladstones räd, tvärtom föranleda England att-hålla ut så länge tills Ryssland ginge in på de fordringar, dem lord Aberdeens Kabinett, till hvars medlemmar ju äfven Gladstone hörde, ansett rättvisa oeh billiga. Hr Vernon. betraktade de ryska förslagen såsom en lämplig grundval fören nöjaktig förlikning. Lord Dungaroon gladde sig öfver att de ryska fullmäktige icke gått in på flottans inskränkning, då det i alla fall hade varit. omöjligt att praktiskt genomföra en.dylik öfverenskommelse. Läte England nu sina vapen hvila, så skulle det nedstiga från sin böga ställning, och talaren trodde att engelska folket önskade ett kraftigt fortsättande af kriget. Hr Bailie uttryckte sin förvåning deröfver, att lord Russell på Wienerkonferenserna icke det. ringaste omnämnt. tscherkessernå. Lord Hamilton höll ett föredrag som kan betecknas såsom en apologi för Ryssland. Sir Lytton Bulwer ryckte i fält emot Gladstone, och hade den tillfredsställelsen, att lord-advakaten förklarade sig vara färdig att underskrifva. nästan hvartenda ord deraf, Uppå Cobdens förslag ajournerades derpå debatten. Sedan dagen derpå, till följd af. en förnyad förfrågan af hr Bright, lord Palmerston utlofvat framläggandet af de sista protokollen för Wienerkonferenserna tog hr Cobden till ordet för att fortsätta debatten öfver krigsfrågan, som afbrutits den 5 dennes. Han inledde sitt tal med ett försvar för fredsvännernas politik, yttrade sig emot. försöket att med gonetlade medel upprätthålla Turkiet, en i sina grundvalar skakad stat, och fördömde deras politik, som ville fortsätta kriget endast för att vinna militäriska resultater. Han yttrade den meniug, att krigets fortsättning endast skulle tjena till att ösa Rysslands makt och påstod, att de förändringar, som egt rum i, ministerens sammansättning och. den af:densamma följda politik endast finge tillskrifvas inflytelsen af ledande artiklar i Londons tid ningar. Talaren tog Preussen i försvar emot Londonpressens angrepp, tadiade ledningen af kriget, som enligt hans förmenande fördes efter Times korrespondenters ingifvelser, och förklarade lord John Russell för den som mest förbrutit sig i hela denna angelägenhet. Sir James Graham lofordade i förbigående de Cobdenska argumenterna, men. ville för sig och sitt parti vindicera en friare ståndpunkt. Endast.de blinda eller förblindade kunde neka, att Ryssland nedstigit från sin anspråksfulla höjd, och uppoffrat alla sina ursprungliga orättmätiga fordringar); med-andras-ordjatt det i diplomatiskt och militäriskt hänseende gifvit sig öfvervunnet. Men ville man för sig uppställa mera fjerran liggande ändamål än vid krigets början, så gjorde man det sednare ändlöst. Talaren blef allt varmare för fredens sak, allt ifrigare i fördolda anfall emot Frankrike. Ryssland, sade han, hade i 40 år varit vår allierad, och vi hade aldrig haft att beklaga oss öfver trolöshet från dess sida. Emot Rysslands framtida eröfringslust hade man en garanti uti Österrikes drekta materiella intresse i status quo. Österrike stode som en smal Isthmus emellan tvenne stormande haf., emellan det ryska förstoringsbegäret på. den ena sidan, vesterns militärstolthbet och äregirighet på den andra. För hvarje pris som helst måste man beflita sig om Österrikes vänskap. Kampen för en ,prestige, allena vore en farlig grundsats; på sådana grunder :hade England aldrig stridt hvarken emot Spanien eliter emot Amerika och Napoleon. Närvarande ögonblick erbjöde ett tillfälle till fred, sådant om aldrig mer skulle återkomma. Ottomaniska rikets upprätthållande såsom en.sjelfständig stat blefve för hvarje dag allt svårare, och den verklige statsmannen vore den som sörjde för att Konstantinopel icke en gång fölle hvarken i Rysslands eller ien stor vestlig sjömakts händer. Lord John Russell förklarade deruppå;att vestmakterna endast inlåfit sig på Wienerkonferenserna för att uppfylla en genom Decemberrördraget med Österrike dem ålagd förbindelse. Nu, sedan underhandlingarne äro slutade, blefve väl krigets ändamål det ursprungliga: ottomaniska rikets upprätthållande; men de ytterligare vilkoren från det vestra Europas sida skulle bero af krigshändelserna. Man hade med orätt förebrått honom att vilja besvärja fram ett krig emellan nationaliteter. Han hade ej låtit undfalla sig ett ord ditåt, ehuru han uttalat Polens namn. Dermed hade han blott velat göra uppmärksam på vissa fakta: antalet af de fästningar dem Ryssland: har i Polen, de medel det begagnat till landtfolketsvinnande, och huru det aflägsnat den stridbara ungdomen ifrån hemmet. Häraf kan ej dragas någon annan slutföljd än att han ansåg Polens sak ohjelpligt förlorad och skulle betrakta ett krig från Frankrikes och Englands sidatill förmån för polska oppositionen; såsom en vansinnighet. Men i trots häraf trodde han det vara nödigt att skaffa sig materiella garantier för Turkiets säkerhet. (Bifall.) I motsats till hans värde. väns (Grahams) åsigter tro Englands, Frankrikes och Österrikes statsmän icke på ottomaniska rikets oundvikliga undergång. Grefve Buol och furst Metter