Aftonbladet – 13 juni 1855, sida 3

gär efter ombyte, som vårt kotteri en dag drog bort från gatan Copeau och alog sig ned uti ett hus vid en närgränsande gata. Det var visserligen vissa fördelar vid den nya bostaden. Huset — det var ganska stort — hade varit obebodt i nära tvenne år; det sades följaktligen att der spökade. Den unge mannen som höll biljardru. met, dit några af osg brukade gå, hade gift sig och på försök hyrt det åldriga spindelväfbehängda huset. Genom denna flyttning mistade vi sprätten och två eller tre andra; nägra af våra kamrater hade äfven lemnat Paris och andra intagit deras platser. Då jag kom tillbaka var man hemmastadd med allt utom med spökensa; enligt italienaren, hvilken med sin vän bebodde en aflögsen del af byggningen, och som alltid var förtjust öfver det underbara, föregingo besynnerliga saker hvarje natt, straxt efter sedan klockan slagit tolf, uti den långa korridoren som gick förbi hans rum: Ingen kunde bestämma om italienaren talade på skämt eller allvar; han var den förste, gom tillbringade en natt i detta hus, och påstod sig hafva mera trovärdiga upplysningar i detta ganska ömtåliga ämne än de andre. Hvad mig angår, återbörjade jag mina sysselsättningar och blef ånyo ganska regelbunden i mina studier, så att till och med Partridge nödgades gifva mig beröm. Näst hönor. Var ingen så glad öfver min återkomst som Clements; han hade mycket att omtala för mig, och vår vänskap blef varmare än någonsin. En afton sammåntröffade flera af oss ati italienarens rum; denne syntes för en stund vara mycket muntrare än vanligt och roade 088 med många lustiga berättelser ur hans örflutna lif och om hvad han sett i olika änder. Hvaraf kommer det sig att ni är vid så ;odt lynne i afton, signor Italiano? frågade en.