Aftonbladet – 13 juni 1855, sida 3

Rn ta netman nerna ana Rin Upphörn med edert gyckel,, sade Italienaren, j måsten i alla fall snart skaffa er någon annan till föremål derför. Vi begifva 085 härifrån I ; Härifrån I! hvad vill detta säga ? utropade lere, Jag har tröttnat att vänta på en revolution i Europa, vi resa till ett land af fria männer — till ert land, mr Vincent — Förenta Staterna i Norra Amerika. Jag har gifvit akt på tidens tecken; det tjenar till iatet att dröja qvar. Jag var här år 30. Blod utgöts icke förgäfves då. Det var endast första steget; sedan dess har man kommit ett halft steg tillbaka. Men det kommer — det kommer! Åratal härefter skola vi blifva återkallade från Amerika för att utkämpa frihetsstriden — kanhända på dessa samma gator. Hvem vet? Italienaren tystnade; bans vackra ansigte upplystes af en glödande eld; hans ögon voro oafvändt riktade ut i rymden, liksom försökande att genomskåda det tillkommande. Jag kunde icke hindra mig att säga till mig sjeif, att något af det fordna Roms anda ännu fortlefde inom dem, hvilka vi äro så benägna att kalla bennes vanslägtade söner. Jas, fortfor Italienaren, vi fara till Amerika. Vi söka, på samma sätt som pilgrimer söka ett helgonskrin. Då vi väl äro der,. skola vi draga andan med en känsla af fri. het, under det att tanken på hemmet, då dasen sänker sig till hvila i östern, skall fylla våra hjertan med stlla vemod, i stället för len bitterhet vi nu känna. Det timman var, som för en sjömans minne Af vännerna och hemmet tecknar dragen, Af märxtig rörelse då grips hans sinne; Sä kärlekspeligrimen, ljuft betagen Ock blir, då aftonklockan höres klämta, Som sörja tyckes den förgångna dagen.,