Aftonbladet – 12 juni 1855, sida 3

på Louis, att denna svarade, liksorh ofrivilligt, Moi aussi je doute. Så var det; trots allt hans snille, alla hans kunskaper, all hans erfarenhet och ll hans skicklighet stod dei ryktbare praktiserande läkaren synbarligen tvekawde hvad han borde göra, under det att minut efter minut förgick. Slutligen tillsade han mig att komma ut i yttre rummet. Är det icke möjligt att få reda på mademoiselle de Coigny? frågade han. Jag har intet medel att få veta. hvar men bör söka henne, svarade jag. Jag erinrade mig i detsamma att hon brukade besöka den. familj hos hvilken Dervilly först sammanträffat med henne, och jag visste lyckligtvis gatans namn och husnummern. ,Skicka genast efter henne; sade Louis. Gå icke sjelf; ni kan behöfvas här Jag gaf således Stabb anvisningen och tillsade honom att, om möjligt, förskaffa sig madembiselle de Coignys adress, men, om han icke lyckades deruti meddela underrättelse om Dervillys oroande sjukdom och bedja tt detta fruntimmer genast måste erhålla bud derom. Vi återvände till sjukrummet, och Louis satte sig i en stol och förblef försänkt i tankar nära en qvarts timma, medan jag gjorde hvad jag kunde för att lugna den sjuke. Jag kunde icke underlåta att förundra mig öfver att en man, så bestämd och verksam, skulle låta ett enda ögonblick gårförloradt, då ringaste dröjsmål borde undvikas. Under det jag funderade härpå reste sig Louis så hastigt från sin plats, att jag spratt till. Det finnes endast ett behandlingssätt, och den arme ynglingen har ganska noggrannt sjelf antydt det. Låt hans hufvud blifva rakadt . och omgifvet af is; åderlåt honom genast — om han afsvimmar, så mycket bättre. vFrokta ieke det, ropade Dervilly. Nej