nesluta, i stället för Sebastopel, hela Krimska halförni, hvarigenom de vunne det behöfliga utrymmet, och Sebastopols slutliga betvingande endast blefve en tidsaifär. Det vill nu synas som hade de allierades långa motgångar framför Sebastopol ej varit utan betydelse för krigets gång i det hela. Genom undersökningarne inför Roebuckskomitn har det blifvit utrönt, att när Krimexpeditionen företogs hade ingenting blifvit förberedt för truppernas kantonering på halfön under vintero. Man hade hoppats att intaga Sebastopol genom en coup de main, liksom man gjorde med Bomarsund, och när denna hederssak blifvit utförd, hade man förmodligen -låtit ryssarne återtaca Krim och Sebastopol, liksom de gjordemed Ålandsöarne, samt återfört armeerna i vinterqvarter till närheten af Konstantinopel. Vestmakterna hade då sannolikt ej af bristande framgång ansett sig förhindrade att lappa ihop er lumpen fred utan all trygghet för framtiden, så länge de fyra punkterna ännu funnos till och utgjorde stammen för de diplomatiska underhandlingarne. Till Europas och mensklighetens lycka — vi hoppas det åtminstone — hafva de allierades motgångar på Krim öfverlefvat Wienerkonferenserna, så att, när ändtligen deras framgångar synas vilja begynna, ett nytt och vidsträcktare mål är utstakadt för deras ansträngningar. Wienerkongressen har i detta fall en viss likhet med kongressen i Chatillon. De stora och mäktiga statsförbunden äro sjelfva måttliga i sina fordringar, men den sjunkande motståndarens egen motspänslighet drifver dem efter hand att skärpa sina vilkor. Liksom då Napoleon förkastade vilkor, som med någon uppoffring af makt hade åt honom : bibehällit den franska kejsarkronan, likaså har den ryske czaren, genom sin tredskhet att motsätta sig en lindrig och nästan blott endast skenbar egränsning af sin sjömakt i Svarta hafvet, tvin sat sina motståndare att mot sig göra helt andra fordringar gällande. Så länkar försyren händelserna, att det oftast är våldsverkajen 8oD får fläta gisseln åt sitt eget öfvermod.