Aftonbladet – 12 juni 1855, sida 3

om en svår paroxysm skulle komma att följa. Ran stirrade vildt på Louis då han fick se honom och utropade, fattande bans hand: Ah, mon Professcur, ni är em stor man; och det är ganska vänligt af er stt komma till mig, men edra kunskaper kunna icke hjelpa här (vidrörande sin panna). Plötsligt pekade han med fingret och ropade å nyo: la Morgue — la Morgue. Hvad ser ni i la Morgue? frågade Louis med ömhet. 5er? Henne, henne! skrek Dervilly. Avilken, mon enfant? sade professorn ganska mildt, Hvilket annan än den onde — den onde! Hon har min själ — förlorad, förlorad för evigt. Ni skulle icke tala så strängt om mademoiselle de Coigny, fortfor Louis med lugnande röst. ,Uttala icke detta namn: ett försåt, en fre:stelse, en list af satan; uttala det ännu en gång, och jag skall slita eri stycken! skrek den rasande. Men, mon pauvre enfant, hvad gör hon i la Morgue? Hon? satan — satan — sitter ofvanpå träskranket hela natten och stirrar — stirrär — och då någon af liken visa tecken till lif, kryper Kon ner, sätter sig på dem och stryper dem. Låt mig icke komma dit. Ah, mon professeur, låt mig icke föras dit — läggas på bordet, der hon skall luta sig öfver mig, betrakta mig, färdig att strypa mig. Se der äro de igen! ha bort dessa glaslika ögon, ha bort dem, säger jag. Emellertid undersökte Louis med noggramnhet Dervillys sjukdomssymptomer. Den sednare tycktes snart märka hvad ham gjorde, ty han utropade: de vanliga symptomerna lek; mon professeur? starkt markerade, mest ce pas? Använd medlen hastigt och med