Aftonbladet – 9 juni 1855, sida 2

Jag vet ioke huru det kom sig, men jag hade, som jag redan nämnt, kommit i vana att hvarje förmiddag besöka detta ställe, Aldrig skall jag förgäta vissa af de ansigten jag der såg. En bild har ontplånligt fästat sig hos mig; det är bilden af en medelålders vinna, med mycket. blekt ansigte och med det uttryck som man ser hos den som länge kämpat mot en förtärande sorg, hvilken under tvenne veckor dagligen iafann sig, gick med tunga steg fram till skiljeväggen, kastade ifriga, forskande blickar genom gallerverket, vände sig om och gick åter ut. Jag hade aldrig förr utan att gifva vika derför känt en så häftig önskan att tilltala en person. Jag hade verkligen beslutät att göra detta dagen efter sedan de fjorton dagarne voro tilländalupne, men hon kom icke, och jag återsåg henne åldrig. Hvem var hon? voro hennes farhågor ogrundade? hvad blef det af henne? En gammal man erinrar jag mig att jag såg — en ganska gammal man, svag och bräcklig, hvilken infann sig endast en enda gång, betraktade de döde, skakade förtviflande sitt hufvud och aflägsnade sig med vacklande steg; jag vet icke om han upptäckte föremålet för sitt sökande. Unga flickor, hvilka varit i oenighet med sina älskare, och älskare, hvilka i ögonblick af svartsjuka varit hårda mot sina älskarinnor,: sågo sig hastigt omkring med ångestfulla blickar och aflägsnade sig åter vanligtvis med lättadt sinne, nästan leende, beslutande utan tvifvel att godtgöra allt innan natten åter kunde fresta till sjelfmord. Jag kan icke underlåta att omnämna ännu en händelse, ehuru det är omöjligt att återkalla den utan en bittert smärtsam känsla. En morgon kom ett vackert ljuslockigt barn inspringande, omslöt trästolpen med sin ena hand, pekade med sitt lilla finger genom öppningen och