Aftonbladet – 9 juni 1855, sida 2

het. Skrattande, pratande och sjungande gingo de hvar och en till sitt rum. Ingen tänkte på Ernst von Wolzogen och hans tafla!t ÅTTONDE KAPITLET. FORMIDDAGAR I LA MORGDUE, En förmiddag i La Morgue (likbod, der döda kroppar, som polisen upptagit, utställas till allmänt åskådande för attigenkännas) är svårligen lika angenäm som en dag i Louvren, men den är likväl icke utan ett visst retande behag. Om ni en gång bemäktigas af detta inflytande skall ni finna att det är ganska svårt att afskaka det. Jag erkänner att en viss tid var det nästan oemotståndligt för mig, och jag ryser stundom, då jag erinrar mig med hvilken punktlighet jag hvarje morgon vid samma timma intog min plats vid ena sidan af detta fazamsfulla rum — icke i afsigt att besigtiga sjelfmördarnes döda kroppar, (jag vände sällan mina blickar ditåt), men för att betrakta de äångestfullas anleten hvilka infunno sig för att blifva öfvertygade om det värsta, eller för att nära hoppet till morgondagen. Bokstafligen taladt, finnas inga åskådare på detta hemska, ensliga ställe — med undantag af då och då ett besök af en nygirig utlänning, hvilken kommer ledsagad af en hyrbetjent, går upp och ner och sedan derifrån till nästa ställe., I London eller Newyork skulle ett ställe af så publik beskaffenhet vara öfverfyldt af personer ifriga att tillfredsställa en retad nyfikenhet. Icke så i Paris. Fransmännen äro så littrörda och så finkänsliga att de icke kunna njuta af ett dylikt skådespel, kunna med möda uthärda det; och om turisten vill tänka efter skall han påminna sig att hans ledsagare visade honom ingången till rummet, men sjelf undvek ati gå dit in.