Aftonbladet – 6 juni 1855, sida 3

kursen vanligen inhemtas, enär-för detta ändamål inga offentliga handlingar kunna åberopas; säkert är emellertid, enligt hvad dagliga erfarenheten lärer, att äfven i detta afseende, till och med i fråga om in nanläsning och de allra första elementerna af räkning m. m., mycket återstår att önska. Komiterade skynda sig att fritaga folkskolelärarne från allt ansvar för ett så otillfredsställande förhbållande. Det är klart, att bland folkskolelärarne, såsom inom hvarje annan kår af funktionärer, måste hos olika individer finnas mer och mindre skicklighet, mer och mindre nit; men det är komiterades öfvertygelse att om äfven hvarenda folkskolelärare vore en Pestalozzi, skulle under lika omständigheter i öfrigt förhållandet icke kunna vara stort annorlunda än det nu är; hvilket ock säkerligen skall af hvar och en erkännas, om man blott vill taga i betraktande de många orsaker som verka hämmande och förlamande på undervisningen i våra folkskolor.n Komiterade anföra derefter såsom de förnämsta af dessa orsaker: bristen på någon särskilt skola eller förberedande afdelning för de minsta barnen, de allra första nybegynnarne, — den alltför ringa proportionen af lärare i förhållande till lärjungarnes antal, hvilken är sådan, att t. ex. i församlingarnes folkskolor i medeltal 1 lärare kommer på 86 lärjungar, samt det deraf nödvändiggjorda begagnandet af lankastermetoden vid undervisningen, — det föråldrade, tunga sätt att lära. innanläsningen, som ännu allmänt begagnas i våra skolor och hvilket både gör lärandet utomordentligt långsamt och sjelfva innanläsningen osäker, allt till oberäkneligt hinder för vidare framsteg, — den alltför beklagliga bristen på undervisningsmedel, hvilken är sådan, att uti ingen enda församlings folkskola finnes någon glob (detta så nödvändiga medel att gifva nybörjaren de första grundväsentliga geografiska begreppen — att blindkartor finnas till ett ganska ringa antal af något slag, och i synnerhet ytterst få lämpliga väggkartor), att geometriska solida figurer finnas uti ingen mer än Storkyrkoförsamlingens skolas högre afdelning (hvilken, enligt hvad förut anmärkts, är närmast att anse såsom en apologistskola) 0. 8. V. — samt slutligen den totala frånvaron af något slags samband eller samverkan mellan de särskilta skolorna, hvaraf flera olägenheter uppstå, hvilka äro desto större, ju mera lärjungarne lidt och ofta flytta ifrån den ena skolan till den andra. Ibland dessa olägenheter fästa komiterade i synnerhet uppmärksamhet på en, såsom mest i ögonen fallande, nemligen bruket af olika läroböcker uti samma ämne i de särskilta skolorna. Till hvad vidd olikheten i detta afseende gått, visar sig af en förteckning öfver de böcker som begagnas uti de olika skolorna inom hufvudstäden, hvilken komiterade meddela (sid. 34) och hvaraf synes, att i biblisk historia icke mindre än 9 olika läroböcker begagnas; katekeser 3 och dels med språken efter gamla bibelöfversättningen, dels med proföfversättningens; i räkning 7, svensk historia 4, geografi 6, svensk språklära 5 (utom rättstafningslära och skriföfningar), naturlära 4, läseböcker 8 o.s.v. Hvilken villervalla i de stacksrs skolbarnens hufvuden mäste icke förorsakas, och huru måste icke deras framsteg onödigtvis försvårag genom det ombyte af läroböcker, som sålunda nästan alltid måste blifva en följd af deras flyttning från en skola till en annan! Men dylika flyttningar äro dock ganska vanliga följder af föräldrarnes egen flyttning från en församling till en annan eller af andra tillfällga omständigheter. Vi hafva hir endast med ledning af komitersdes utlåtande antydt några af de många orsake , som verka hämmande och förlamande på undervisoingen i våra folkskolor, och hvilka uti betä kandet fnnas fullständigare utvecklade. Aunu flera skulle visserligen kunna tilläggas. Det anförda gäller om de offentliga folkskolorna, under hvilken benämning vi ense oss kunna inbegripa såväl de af församlingarne upprättade, som de enskilta, hvilkas bestånd är tryggadt genom stiftelser eller föreningar af mera varaktig beskaffenhet, och hvilka bå dadera äro underkastade närmare kontroll af skolstyrelser och direktioner. Rörande de enskilta skolorna af mera tillfällig natur, i hvilka under år 1852, enligt hvad förut är visadt, ett antal af 1945 barn erhöllo undervisning, yttra komiterade bland annat följande, hvaruti vi helt och hållet instämma. Ealigt förut meddelade uppgifter utgjordeantalet lärjungar i dessa senare slags enskilta skolor mellan 35 och 36 procent, eller mer än en tredjedel af dei de öfriga skolorna undervisade; och huru man således En betraktar saken, så finner man att den enskilta undervisningen spelar en utomordentligt vigtig rol vid sidan af den offentliga. Men till ju större krets densamma sträcker sin verksamhet, desto angeItgaare mäste det vara, att samhället på nägot sätt dfvertygar sig derom, att denna verksamhet är sädan, som man med afseende pi sakens vigt mäste önska; och eharu komiterads visserligen för sin delanse, ati den bästa garantien mot tilläfventyrs underhaltiga enskilta skolor är att ordna de offentliga på ett sådant sätt, att de förra icke kunna uthärda en fri täflan, så tro likväl komiterade å sin sida, att verkliga kon troller kunna finnas, utan att man behöfver träda den enskilta företagsamhetens rättigheter alltför nära, och att sådana kontroller äf en äro af behofvet påkallade, när ett samhälles uppfostripgsväsende — som väl ändock i grunden mäste anses såsom hvarje civiliseradi samhälles största angelägenhet — till en så väsentlig del som här i Stockholm är öfverlemnad åt den enskilta företagsamheten. Då t. ex. samhället anser sig kunna, utan att derigenom ingripa i individens rättigheter, föreskrifva, i cch för utöfvande, såsom mästare ooh andras ledare, af skomakarens, skräddarens, smedens yrke o. s. v., vissa qvalifikationsbevis för åen säkande, så synes det åtminstone vara lika befogadt, cm man icke skulle medgifva den stora rättigh-ten till upgdomens uppfostran utan alla vilkor ät hvar ceh en som, med eller utan förmäga och kallelse, kan vilja för vinniogs skull upprätta en skola. Likaledes, om man äfven för öfrigt icke vill påyrka aågot positivt ingripande ä samhällets sida, synes samhället likväl berättigadt att åtminstone erhälla full kännedom om hvad som i denna väg förehafves. Det