Aftonbladet – 6 juni 1855, sida 3

mån der hade förflutit, och.hanibade i ganska ri 2: mön närmat sig fullbordandet af sina larver, Här var ett stillastående, hvilket Peul aldrig beräknat — aldrig drömt om: Gamla Mannette läste hans tankar och skyndade att lugna honom. Först och främst förmådde hon honom att flytta sig in i nästa rum ; derefter köpte hon risknippor och uppgjorde eld, utan att låta Paul förstå att detta icke var hennes dagliga vana. Ombytet af rum och eldens lifvande låga inverkade på patienten, så att han tyckte att han var betydligt bättre, och gamla Mannette hade icke hjerta att säga honom att hon visste atthan blef sämr2 för hvarje timma. Han tillbringade en svår natt, så att gamla Mannette blef mycket orolig öfver hans utseende följande morgon. Hon sade likväl icke mycket till Paul, hvilken nu, nästan för: tviflande, låg, med högt klappande puls och fördunklade ögon, uti ett tillstånd som gränsade till fullkomlig apati. Så snart hon ätit sin frukost skydade hon till den beskedlige dr Lanote, hennes gunstling inom medicinska fakulteten. I kännen alla doktorn, hans egenheter, hans tvära sätt och hans ömma hjerta. Om den vördnadsvärde mannen så högt uppskattades af gamla Mannetie, värde: rade han henne icke mindre. Hon hade tjenstgjort som sjuksköterska under doktorn uti åtminstone tjugo år och, som han alltid intygade, hon hade aldrig afvikit från hans befallningar eller på eget bevåg företagit något olämpligt. En pålitlig sköterska är en dyrbar hjelp för läkaren, och så ofta doktor Lanote blef kallad till en patient, hos hvilken han fann Mannette att vakande, uttryckte han genast synnerlig belåtenhet. Till doktor Lanote gick gamla Mannette med brådskande steg. Mon hade att gå långt bort på andra sidan floden, men hon hann