Aftonbladet – 5 juni 1855, sida 3

med stenkol, tvenne stolar hafva sin plats i detta lilla, dystra, med ett fönster försedda rum, hvars väggar äro öfverdragna med ett stoft af rök och dam. Det klumpiga bordet, fullsatt med verktyg, stär framför fönstret, och i ett hörn af rummet 3 0 gevär, kulor, jernoch blybitar uppstaplade, och i ett annat en bokhylla af omåladt trå; men de 10 till 12 böcker, som der hafva sin plats, äro goda papper. Mini6, en man om 45 år, med ett djerft, men dystert uttryck i dblixtrande ögonen, som äro beskuggade af buskiga ögonbryn, gör här allt med eger hand; de förändringar eller de uppfinningar ban ut tänkt, dem gör han sjelf, och är säledes oberoende af andras skicklighet att verkställa, ty han arbetar sjelf och han är en mer än vanligt skicklig handtverkare. Han snickrar, svarfvar, smider och löder bättre än de flesta af Frankrikes skickligaste vapenmästare. Sjelf klädd i en simpel, för hans sysselsättning )assande drägt, har han till handlangare en ålderstigen man med ett ärligt okonstladt, redpart utseende, ännu simplare klädd och sysselsatt med att underhälla fyrugnen m. fl. underordnade göro mäl. Det är Mim6es fader, den enda titel ban eger, ty han har aldrig varit annat än ouvrier. — Mini har sjelf börjat som lärgosse, men mäste öfvergifva sin fader, då han blef i beväringsären, ty han drog en nummer som gjorde honom till soldat. Som han var händig, blef han jemte flera rekryter skickad till verkstäderna och tjenade sig upp till maitre-armurier. Under tiden hade han avancerat till sergesht, och nu är han commandant, ungefär detsamma som major. Det är en man med en otrolig arbetsförmåga. Då han ej arbetar, så skjuter han, och ofta dä det regnar så, att ej en gång Vincennerjägarne kunna mälskjuta, så hör man ändå, att det smäller på slätten utanför det äldriga fästet, och då är man viss på, att det är Minig, som aldrig låter skrämma sig af väder eller vind. Han drager sia kapuschong öfver hufvudet och skjuter lika ifrigt. Öckså gör han ouppkörlict framsteg, stär aldrig stilla... För närvarande är han på sina lediga stunder sysselsatt med uppfinning af ett nytt infanterigevär, som, om han lyckas dermed, visserligen kommer att nedrifva mängen skön teori i afseende på gevärspipans längd, men deremot i ersättning medföra nägra icke så obetydliga fördelar. Pipan till detta nya gevär är endast 28 centimetres (omkring 1 fot) läng, och på 400 metres (omkr. 600 aln.) slår dess kula med kraft i en fläck, hvars tvärlinie är omkring 4 till 5 tum. Geväret kommer att väga icke fullt hälften af hvad den nuvarande. franska karbinen väger och kostar 11 francs, då deremot karbinen kostar omkring 54 och infanterigeväret omkring 34 francs. Låsmekanismens förnämsta del är en elastisk rigel, som har 3 å 4 gänger pipans längd och löper längs geväret från trycket till botten af pipan, hvilken är fästad vid gevärets främre del. För öfrigt är Minid lärare vid skjutskolan i Vincennes, der 140 till 150 officerare under loppat af fyra månader hvarje år beredas till skickliga skyttar och instruktörer i skjutning och handgevärslära. Dessa officerare blifva sedermera lärare vid de skjut skolor vid deras regementen och kårer, hvilka fortgär under 6 mänaders tid om äret. På detta sätt har under loppet af nägra är den Minigska skjutmetoden spridt sig inom franska armån, och säväl araber som ryssar kunna intyga, att franska skyttarne icke äro att förakta. Dessutom är Minie medlem af den vid Vincennes förlagda kommission, som har sig uppdraget ait göra försök med och lemna rapporter om alla nya, vare sig gevär eller kulor, hvilka föreslås franska regeringen till antagande. För närvarande profskjutas af ett kompani jägare och ett kompani voltigörer balles å culot och balles evides sans culot, 12,000 skott med hvardera slaget, för att Vincennerkommissioner må sättas i tillfälle att bedömma, hvilka af dessa slags kulor hafva företräde. Vincennes den 16 Maj 1855. 0. v. K. — — Omensklig behandlingaf ett barn. (Uren fransk tidning.) Vid assisdomstolen i departementet Seine (Frankrike) var nyligen en arbetskarl vid namn Bizet anklagad för att genom väldsam behandling hafva vållat sin sons död, ett barn om fyra och ett halft ärs älder. En ung qvinna om 19 är, vid namn Laurio, som lefde i förtroligt umgänge med den anklagade, var derjemte anklagad för att hafva tubbai och biträdt fadren 1 hans grymma behandling af barnet. Af vittnesmälen upplystes att gossen den 23 sistl. Januari blifvit förd till ett hospital i det ömkligaste tillstånd. Hela kroppen var betäckt af blånader, ögonen voro sä svullna att de endast med största möda kunde öppnas, och hufvudet bar på flers ställen märken efter våldsamma slag. Det stackars barnets tillstånd var så upprörande, att läkaren, som undersökte barnets tillständ, derom underrättade trakten poliskommissarie, och vid förhör med gossen erkände han, ehuru med synbar rädsla, att fadren bru kat slå och misshandla honom, och att blänaderna Pp hans kropp voro en följd af denna misshindling Gossen yttrade vid detta tillfälle ingenting om Laurin, men under en kort derefter påkommen yrsel var hennes namn jemt och ständigt på hans läppar, und; synbara tecken till förskräckelse. Den 27 Januari dog det stackars barnet, och en sedermera verkställd obduktion bevisade döden varit en följd af den svära misshandling han lidit. Bizot och flickan Laurit blefvo alltså arresterade, och vid det förhör som der: efter anställdes, upplystes det att fadren var känd för att ofta hafva slagit sitt barn, och att hans qvinligsa vän vid alla tillfällen uppmanat honom till ännu större grymhet. ,Bäda anklagade erkände att de hade sla git den lilla gossen, men nekade att någonsin hafva dfverskidit måttan. Vid förhöret yttrade den tillstädesvårande generaladvokaten att, i betraktande af den oerhörda brist på all mensklig känsla som de båda. anklagade ädagalagt, han motsatte sig på det högsta att straffet på minsta vis mildrades, och juryn var äfven af denna äsigt, hvarför domstolen dömde Bizot till 15 års fängelse med strängt arbete, och Laurin till 10 ärs under: enahanda omständigheter. — Lurendrejareknep. Vid tullbuset i Valenciennes inträffade nyligen, att dä nägra bärare hö!lo: pä med att på en till Paris bestämd vagn lasta någonting som angafs vara briquettes sans fumee (bränsle utan rök), tillverkade i Belgien af cokes (afsvafladt stenkol), föll en af dessa till marken och sönderslogs, hvarvid en hel massa cigarrer rullade framför de förvänade tulltjenstemännens fötter. De andra briguettes befunnos äfvenledes vid anställd undersökning försedda med samma innehåll. Det hade alltså varit vida riktigare att kalla dem briquettes ä fumer, . Att det nya bränmaterialet blef taget i beslag, behöfver väl icke sägas. — Två spelare, för öfrigt krukmakare till professionen, voro för några dagar sedan (Heter deti en Parisertidning) inbegripnå i kortspel med hvaran dra, hvarvid den ene hade en sådan gemen otur, att han till slut förlorade ända till sitt sista klädesplagg. Han proponerade då att sätta upp sitt ena öra. Lyckan var honom äter vidrig så att han tappade, hvärpå medspelaren belt lugnt tog en sax och afklippte ett stycke af örsnibben. Denna omensklighet blef sedermera bekant och hade till. följd att vinnaren blef arresterad och fick krypa i fängelse. — Til skäggets historia. För någon tid sedan omtalades det, att i Ryssland utkommit en ukas, som) befallt soldaterna att svärta sitt här och skägg, på det ej ögat skulle stötas af de olika färgerna, då de stodo i ledet. Nu berättar emellertid en korrespondent frän Petersburg till Constitutionnel, att den ifrågavarande vkasen angick endast skägget, nemligen mustascher och pipskägg, hvaremot de ryska sol daterna egde full frihet att nyttja hvilken kulör de behagade på häret, och som en intressant historisk notis tillägges det, att det ej är så många är sedan man i Hessen-Öassel ej såg en enda soldat som sakTnade skägg, hvilket kom sig deraf att de fattiga sa