ev VV 1 vil SGA ULL HI eeRllllig al Mall lingarne, lika litet kan en offentlig embetsman vara berättigad att klandra domslutet utan en sådan granskning. Underlåtenheten deraf är således ett ganska stort fel och måste mer eller mindre framkalla ett slags partiskhet och ensidighet hos granskaren, som så flyktigt fattat sitt omdöme. Denna omständighet ger äfven åt kritiken öfver beslut i en eller annan enskild rättstvist, långt ifrån den betydenhet som den borde ega, åtminstone då den anser sig hafva ett slags officiel egenskap, såsom justitieombudsmannens berättelser. Sällan kan också framställningen på sådant sätt erhålla den klarhet, att den öfvertygar om kritikens riktighet, hvarföre det åtminstone förefallit oss särdeles tvifvelaktigt hvem som bör anses hafva rätt, högsta domstolen eller justitie ombudsmannen, uti de särskilda tvister, dem han på sitt vis refererat; ja, i de flesta hafva vi funnit det vara alldeles uppenbart, att justitieombudsmannen huggit i sten och att tvertom just högsta domstolen skulle hafva förtjent ett rättvist klander om den dömt efter justitieombudsmannens förslag, t, ex. justitieombudsmannens i vår tanka absurda påstående att ett äktenskapsförord, när detsamma tillika innehåller förordnande huru, efter endera af makarnes död, med den dödes qvarlåtenskap eller andel i egendomen skall förhållas, icke skulle behöfva att såsom testamente bevakas, oaktadt denna handling ovilkorligen rörde arfvingarnes rätt, hvilket likväl ej är händelsen med ett rent äktenskapsförord som angår endast makarne inbördes och deras borgenärer; vidare i fråga om skyldigheten för den som iklädt sig borgen för fullgörandet af ett leveranskontrakt, att uppfylla leveransen, oaktadt köparen behagat att löftesmannen ovetande till säljaren förskottsvis betala den kontraherade varan, utan att äska dess emottagande, för hvilket nya kontrakt, innefattande en försträckning, löftesmannen följaktligen icke rimligen kunde anses pligtig att ansvara; i fråga om rättighet för en bank att, sedan den på grund af invisningar utbetalt på uppoch afskrifningsräkning insatte medel, återfordra samma medel såvida icke räkningshafvaren kan värja sig med insättningsbevis; i fråga om forum i en tvist angående tolkning af ett kontrakt om pastoralier, hvilket följaktligen måste tillhöra allmän domstol, enär det är något helt annat än bestämmande af den grund hvarefter pastors rättigheter böra enligt författningarne utgöras; i fråga om upphörande af zmannens målsmanskap för bustru, som begärt boskilnad och i konkurs fått särskild god man för sig förordnad, der det synes klart, i motsats till 7 S:s mening, att då mannen har ett med hustrun stridigt intresse han ej heller skäligen kan godkännas som hennes målsman, och hvilket är något helt annat än att i allmänhet tillintetgöra all behörighet för äkta man att bevaka sin hustrus rätt, så snart hon för en viss angelägenhet fått en god man sig till biträde förordnads — en sak, som högsta domstolen i den omtvistade frågan aldrig framställt och emot hvilken justititieombudsmannen således icke behöft uppträda med sin dialektik. Dessa fem frågor äro likväl de enda vigtiga bland do åtta casus som hr justitieombudsmannen anfört. I de tre öfriga kan möjligen hrjustitieombudsmannens åsigt vara rigtigare än pluralitetens i högsta domstolen, t. ex. om beräkning af böter för uraktlåtet insändande till konungens befallningshafvande af dagböcker: öfver utmätningsmål; angående befrielsen för utgifvaren af skuldebref, ställda till innehafvaren, att sjelf uppsöka fordringsegaren för att erlägga räntan, hvilket högsta domstolen ålagt den förre, oaktadt han icke är i tillfälle veta hvem som är innehafvare; för en tvist angående fördelning af mantalet på särskilda delar af ett hemman, hvilket högsta domstolen förblandat med frågan om mantals lottande å jord; men läsaren finner att ingendera af alla dessa frågor är af någon slags större betydenhet eller berör något större principfråga, ej ens något större intresse. Och i sanning bör det vara ganska smickrande för högsts domstolen, att då hr justitieombudsmannen uppenbarligen tyckes hafva sökt sak med högsta domaremakten, han icke hittat något svårare än sistnämnde tre exempel — ja uti en annan fråga, som icke är ibland de ofvannämnde, har han till och med gjort sig mödan att nedskrifva en kritik på två sidor, för det högsta domstolen, i tvist rörande mulbetesrätt å en storskiftad skogsmark, åberopat ett motiv som hr justititieombudsmannen icke tycker om. Emellertid är det ingenting annat som hr justitieombudsmannen haft att förebringa såsom stöd för sitt hårda omdöme öfver lagskipningens lösliga halt och hans mörkt färglagda teckning af den nuvarande domarekåren, den han öfver hufvud frånkänner både klara insigter, skarpsinnighet och allvarlig sorgfällighet om rättvisar. och icke synes tilldela. någon annan förtjenst än att domareembetet numera är upplyftadt ur falhetens smuts., Vår afsigt är hörmed icke att skrifva något loftal öfver högsta domstolen. Vi ha endast velat motivera vårt yttrande att, på det sätt justitieombudsmannen går till väga, ban genom sina berättelser alldeles icke sprider något ljus i lagskipningen och att de exempel han valt för att utreda lagskipningens tillstånd härom bevisa platt ingenting. Och ändå är det utan tvifvel ett obestridligt faktum, att lagskipningen här i landet är osäker och långt ifrån tillfredsställande. Det vore i detta hänseende visst icke svårt hvarken för justitieombudsmannen eller någon annan, som med aågon uppmärksamhet följer lagskipningens gång, att fraradraga ganska slående exempel, t. ex. på domar inom hofrätterna och högsta domstolen i vigtiga principfrågor, hvilka äro sins emellan motsägande och derom ätminstone så delade meningar finnas, attdet snart sagdt beror på ett lotteri hurudan utgången blir, d. v. s. utaf det tillfälliga ombytet af ledamöter. Vi skulle i detta fall kunna erbjuda hr justitieombudsmannen ej så ringhaltira matarialar för Ilanekinniasnmane hliastaela -—-— AA —v4; UR FK An a VR DD RN ae Öns HM he mm folol TB Yu tr AR mm sh