Aftonbladet – 4 juni 1855, sida 3

Nicolas Crosier var en af de personer hvilka plägade taga sig denfrihetenatt göra väfvaren föreställningar angående den unge Paul. Det var likväl: något annat, änendast den önskan att göra Paul en stjenst och. skydda stället från de onda följderna af hans exempel, som inverkade på, många af dem som med, så stor beredvillighet.gåfvo.sina råd till Pauls nytta. Alla flickor ivbyn voro kära i honom, om sanningen måste fram, och jag vågar icke påstå att, den vackra Fanchette var ett undantag — jag villsför denna gång vara utan förställning och medgifva att hon icke var ett undantag.) IntetVunder således, att de värde fäderna darrade vid tänken att en sådan odugling skullesmyga sig in bland dem, och röfva bort blomman af deras hjord. Paul för sindel hade, söm jag redan sagt, sina egna bekymmer i afseende på denna sak. Han varckär — kär i SN Crosier och följaktligen förtviflad. Först och främst var det icke möjligt att Fånchette någonsin kunde tycka om honom — nej icke möjligt. Gamle Nicolas Crosier sedan! Paul var visgerligen så höflig, 6å uppmärksam, så vördnadsfull, att den gamle mannen icke kunde komma i oenighet ined Honom. Paul hade ingentin, jort, ingenting,ssa som hade likhet med en kärlehsförkiating till Fanchetto, Men Nicolas Crosier var alltför slug att kunna Bedragas. Han bade ett vaksämt öga på så väl Fanchette som Paul och beslöt att vid passande tillfälle med ett.slag krossa hvarje förhoppning som den sednare kunde nära på detta håll. Det är icke min mening att säga att den gamle mannen håde något särskildt att invända mot ynglingen, -fast han gjort hans far föreställningar — ock hvilket visserligen var ganska riktigt — men han Kade fattat sitt beslut, efter den äldre Fervals död, att, så snart-han anständigtvis kunde,