Aftonbladet – 4 juni 1855, sida 2

sätt. Jag måste söka ett verksamt lif. Jag måste sysselsätta mig med det praktiska — Och ditt artistlif, o Ernst!3 Skall fortlefva i min själ, Fräriz; det skall framträda i mina handlingar: de skola blifva menniskoälskande, sannfärdiga; kraftfulla, och på detta sätt skall jag skapa en ny tafla. Se här min tro: Se Sextusen år r8a döden berrskat lugnt, Och ingen kommit äter att förlälja ERA Om vedergällning efter döden. Jag är icke längre utan tillförsigt. Detta är orsaken hvarföre jag är glad, förhoppningsfull; jag tror på vedergällaren. Jag försökte icke att motsäga honom. Jag kunda icke, ty jag var sjelf öfvertygad att Ernst hade rätt i sitt beslut. Hans planer voro icke bestämda, men ban beslöt att först använda några månader ill resor och förströelser. Tiden var kommen då jag skulle skiljas från min barndomsvän och följeslagare, Vi åtskildes, med öfverenskommelse att träffas inom året i vår födelseby. Ernst bestämde sig för att resa genom Schweiz. Det var ännu alltför tidigt att utan fara gå igenom Alpernas . högre bergpass. Men Ernst vär alltid förtjust att vara i äylika trakter och älskade den spänning som åtföljde faran. Ni påminner er utan tvifvel en berättelse i tidningarne för ungefär Kalftannat år sed, om ett sällskap af fem personer, hvilket, vid ett försök att gå igenom passet vid S:t Gottkard, öfverrumplades af en tourmente nära det olyckliga Buco dei Calonchetti och begrofs uader snön. Ernst von Wolzogen var en deribland och begrofs under lavinen. . . En lång paus följde sedan von Herberg slutat, Den bröts af Vincent: