Aftonbladet – 4 juni 1855, sida 2

bordet, att denna grofvå materia varar längre än anden? jag kan nu besvara Schillers fråga: I marmorrutor golfvet inlagdt är, och der Så rikt man sjelfva muren skimra ser I färgprakt; men artisten hvar är han? Han visst blott för ett ögonblick lagt bort Palett och pensel. Jag ansåg det icke klokt att inlåta mig i något samtal öfver ett så ömtåligt ämne, oaktadt Ernst och jag uti flera år haft till vana att med stor frihet granska hvarandras åsigter. Dessutom — målningen. Det skulle ha varit fåfängt att, om jag varit böjd derför, bevisa hvad jag ingalunda sjelf kände mig öfvertygade om, att det var ett verk af en öfveransträngd och upphettad hjerna; att uppskakad af missräkning och sorg öfver att, icke träffa föremålet för sin passionerade dyrkan hans upphettade fantasi ersatt det öfriga. Jag hvarken medgaf eller förnekade hvad Ernst sade, utan försökte endast så mycket som möjligt att uppehåila hans glädtighet. Vi fortforo att göra promenader tillsammans; vi talade tillsammans öfver ämnen hörande till vårt yrke; men min vän återtog aldrig sina ofulländade målningar; han gick aldrig mer till galleriet. aJag kommer aldrig mera att måla, Franzv, sade han till mig då jag sökte öftertala honom att återtaga sina arbeten. Jag kanicke, fortfor han, förklara för dig hur jag känner det. Min kärlek till konsten är icke förminskad, nej, den är starkare än någonsin i mitt bjerta. Jag är hvarken tokig eller svårmodig. Det som händt mig är naturligt. Men köttet är svagt. Jag kan icke sätta mig ned igen vid stafletten sedan — Han slutade icke meningen; han visste att jag först.d honom. Ernst fortfor: Jag måste ombyta lefnads