Aftonbladet – 4 juni 1855, sida 2

Hög tidningön föll hans öga på följande paragraf: Sorglig händelse. Förliden gårdag, då mademoiselle de Launy, grefve de Launys enda dotter, åkte till Louvren, som hon dagligen brukade besöka, blefvo hästarne skrämda nära hörnet af gatorna Rivoli och Castiglione. Vid kuskens försök att hålla tillbaka hästarne, brast en af tömmarne, och hästarne, som icke mer kunde styras, rusade gatan uppföre, kastade häftigt omkull vagnen, hvarvid mademoiselle de Launy kastades ut på gatan och hennes hufvudskål krossades. Man upptog henne sanslös och förde henne genast till grefvens hotell, der alla medel som läkarekonsten kunde upptänka blefvo använda, men förgäfves. Hon fortfor att vara sanslös, och om en timmas förlopp var lifvet slocknat. Ernst läste icke mer, ehuru artikeln med noggrannhet omtalade den aflidnas skönhet, dygder, talenter; han kastade bort tidningen. Skälfde han af fasa? Var han utom sig af bestörtning och hemskhet? Tvertom. Han var fullkomligt stilla och lugn. Fans egna påståenden hade blifvit bestyrkta: han kände en allvarlig tillfredsställelse deröfver att ett tecken blifvit honom gifvet. Dagen derefter återkom jag. Jag fann Ernst, som jag Har sagt, gladare än vanligt. Aldrig förut hade jag sett honom så fri från dystra tankar och föreställningar. Han var visserligen icke munter elier liflig, men han föreföll mig förståndigare än någonsin. Schiller var hans favoritförfattare. Han kände sympati med allt som kom ur hans penna. Då vi sutto tillsammans den morgonen då han omtalade för mig det som jag nu berättat er, upprepade han dessa af de ord Schiller yttrade då han var döende: Nu är lifvet så klartl så mycket har blifvit klart och tydligt! Tror du, fortfor han, och lade sin hand på