Aftonbladet – 4 juni 1855, sida 2

Vi förspilla tiden, upprepade hon ännu en gång. Ernst upptog åter penseln; han fästade sina ögon oförskräckt på henne; han började arbeta; han blef allt ifrigare och ifrigare; drag efter drag framträdde; ingenting utelemnades. Han arbetade med sådan ifver, att han kände att hans andedrägt blef allt kortare och hans puls slog allt häftigare. Timman är förliden. Jag måste lemna er, sade flickan och reste sig för att gå. Dröj — dröj; i himlens namn, dröj — ett ögonblick. Ögonen — ögonen — jag måste betrakta dem ännu en gång. Hon vände hufvudet; hon fästade sin blick stadigt på Ernst åtminstone en minut; derefter gaf hon honom ett tecken med handen, att icke följa henne, och gick långsamt ut. Ernst arbetade hela dagen utan ringaste afbrott på porträttet, och då aftonen kom lade han det åsido fullbordadt. Han lade sig, men kunde icke sofva. Dessa ögon voro, för att begagna hans egt uttryck, inbrända uti honom. Huru skulle detta äfventyr sluta? Skulle hon vara i galleriet följande dag? Skulle han någonsin våga tilltala henne? Var hans gäst verkligen samma person som han så ofta sett der. Hon var densamma och hon var icke densamma. Hvad kunde allt detta betyda? Hela. natten var Ernsts hjerna uppfylld med oroliga tankar, och hans hjerta klappade våldsamt. Morgonen grydde och fann honom feberaktig och i ett tillstånd af öfverretning. Han steg upp och klädde sig skyndsamt. Hans första impuls var att granska porträttet. Han gick till stafletten; han betraktade duken. Hans tänder skallrade, hans knän darrade, I detta ögonblick inkom hans städerska med hans frukost och morgontidningen. Ernst drack häftigt en kopp kaffe. Då han