Aftonbladet – 2 juni 1855, sida 3

uppstego i hans hjerna; då och endast cå var han verkligen sig sjelf. Konsten, bäste Franz, utropade han ofta; konsten tillhör menniskan allena. Inom konsten finnes icke något deladt herravälde, och ban upprepade triumferande dessa rader af Schiller : I flit en mästare dig biet är, I mekaniken masken, som sin bana Igenom jorden bryter fram, dig lär; Ej vetenskapens djup du mäktar ana, Serafer blott få kalla den för sin; Men konsten, den, O menniska, är din! Jag har sagt att han var vidskeplig. Jag kan knappt vänta att blifva trodd om jag berättar er hvilken slaf han var af alla slags tecken, aningar och spådomar. Han satte äfven tro till spökhistorier och berättelser om andesyner och påstod att om ickevår grofva organisation förhindrade oss, skulle vi alla åtnjuta fördelen af aridesyner och jag vet icke allt hvad. Detta hade en ganska olycklig inverkan på honom — en inverkan som jag icke var i stånd att motverka, ehuru vi voro förtroliga vänner och varit nästan oskiljaktiga alltsedan vi började våra studier. Mina vänner, fortfor artisten med värma, efter ett ögonblicks paus, jag älskade Ernst. Jag älskade honom just för dessa svagheter, hvilka betecknade en ande vida höjd öfver denna jord. Framför allt älskade jag honom för hans höga uppfattning af vårt konstnärslif och derföre att han uppväckt i min själ den rätta känslan derför. Som jag var vida mer praktisk än min vän föll det på min lott att ha uppsigt öfver vårt hvardagslifs ekonomi, under det att han försökte att föra mig med sig vid hans snabba framskridande inom konsten: Vi reste tillsammans i Europa, Vi bodde tillsammans i Rom, i Floreåz, i Neapel, i Wien, i Minchen, i Dresden, i Paris. Vi besågo tillsams