Aftonbladet – 2 juni 1855, sida 2

som ser denna tafla, blir tillfreds innan -han hört alltsammans. Af denna orsak har jag den alltid stående vänd mot väggen och ofta någonting kastadt öfver den; och som jag sagt er, jag har icke sett den på ett år.n Huru kunde du någonsin mäla den? Jag?, svarade artisten med en blick af fasa. Himmelska moder! jag målade den icke! Nej icke jag., Franz v. Herberg stirrade a oss ett ögonblick, som hade han förgät:t vilka vi voro. Han återhemtade sig snart och sade: sätlen er — sätten er; j skolen höra hvad jag har att berätta om denna tafla. Men först tillåt mig fråga om någon af er önskar att betrakta den närmare; om så är måste ni göra det innan jag börjar, ty då jag slutat fån j icke begära att se den., Ingen uttryckte den minsta önskan att betrakta den ånyo; så mäktigt, jag kan säga så fasansfullt var intrycket söm första åsynen verkat hos oss alla. Franz: tog taflan och ställde den, utan att vända den, uti sin garderob, samt kastade en mängd lösa papper öfver den. Han stängde derefter dörren, drog sin stol närmare intill oss och började på följande sätt: SJETTE KAPITLET. DEN FASANSFULLA MÅLNINGEN, Lif är icke en särskild förm af wiåteria, men kroppen är en särskild form af lif. Kroppen står i samma förhållande till själen som ordet till tanken.. Så yttrar sig gamle Jacobi. Han talar icke till konstnären, men konstnären kan hemta en lärdom af hans yttrande. Detsamma kunnen äfven j mina herrar, som studeren läkarevetenskapen. Hvad mig angår, har jag den alltid i mitt hufvul. Jag vet icke, hvarföre jag begynner med att citera Friedrich Jacobi, då jag ämnar berätta er om Ernst v. Wolzogen, så vida det icke