Aftonbladet – 1 juni 1855, sida 3

TYSLIIDAK TM AUSTRIA AKGIUTUGIALHAA San (AG SMR Bpta ken och en mellan dem anställd jemförelse bör sprida öfver de särskilda folkstammarnes inbördes slägtskap samt ursprung, och i sammanhang dermed öfver men niskoslägtets äldsta historia, sä inses det hvilken vigtig medhjelparinna åt historicn den jemförande språkforskningen är, och hur naturligt det är att de nyare spräkforskarne börjat egna en veterskaplig behandling åt språk, hvarom man ej förr tagit ringaste kännedom. Liksom naturforskarne sträfva att erbålla en fullständig kännedom om hvarje art och slägte inom den döda och lefvande naturen, så är det troligt att språkforskningen skall allt mer och mer söka omfatta alla befintliga språk, för att af dem hemta materialier till vigtiga slutsatser. På sådant sätt kommer språkforskI. ningen att gå hand i hand med öfriga vetenskaper, som arbeta på att kasta ljus öfver verldens och menaiskoslägtets ursprungliga, dunkla historia. Flera bland de s. k. vilda folkslagens språk hafva redan erhållit sin grammatik ; så t. ex. utkom i Berlin 1851 en grammatik öfver det grönländska språket, författad af en tysk vid namn Kleinschmidt. Ett annat verk af samma slag utkom i London sistlidet år och är författadt af en annan tysk, hvars namn är Kölle. Det är en grammatik med åtföljande läsbok och ordbok öfver Kanuri-språket ), det språk som hufvadsakligen talas i riket Bornu i Afrika. Kölle uppehöll sig från December 1847 till Februari 1853 på sosterna af Guinea oc. studerade under tiden Kaaurispråket, hufvudsakligen under umgänget med en lärd, men klok och förståndig inföding fr-n Bornu, som af omständigheterna blifvit förjagad från sis hemort. Sina forsknicgar öfver det nämda språket har han nedlagt i sin granwmatik, hvilken redogör för Zanurispråket, sådant det talas i den stora provinsen Gasir, eller ätminstone talades då Kölles lärare lem aade sin bemort; ty krigen i det inre Afrika äro sä nördande, att ofta nog hela landsträckor utödas och tagas i besittning af fiämmande folk. Som grundval för detta språkarbete tjenade ett manuskript om åtsahondra qvartsidor, innashållande ren text, som den ofvannvämde infödingen från Bornu, Ali Eisami Gasirma, en onttömlig berättare, dikterade för författaren och som man finner aftryckt i andra bandet af hans arbete. Om dessa prof på Bornu-negrernas litteratur ytirar förf. i företalet till andra bandet: De här meddelade läsestycken förtjena en synnerlig uppmärksamhet: de äro äkta negerprodukter, både till form och innehåll; en verklig negertunga talar i dem till oss; vi höra berättelser på samma språk och ungefärligen med samma ord, hvarmed de änyo alltjemt berättas, för att fördrifva en långsam stund i ett land, der naturen nästan utan allt arbete från menniskans sida lemnar de rikaste skatter... Läseboken innehåller ordspråk, berättelser, fabler, historiska fragmenter. Bland berättelserna förtjenar Historien om en (muhammedansk) prest, som hade en hednisk vän särskilt omnämnas och meddelas här nedanför. De historiska skisserna meddela upplysn ngar om de mäktigaste folkens i Centralafrika öden. Slutet på det hela bilda Ali Eisamis egna lefnadshändelser. — Till alla dessa stycken har förf. bifogat en engelsk öfversättning. Med tillbjelp af ordboken gör denna öfversättning det lätt för en hvar, som förut besitter några spräkstudier, att utan lärares biträde lära sig ka nurispråket. Den ofvannämda berättelsen meddelas här: Det var en gång en stor prest som kände alla böcker och hade läst hvarje ord i böckerna; men hans enda vän var en hedning, den han hjertligt älskade och i hvars hus han dagligen kom för att prata några ord med honom. Detta behagade hedningen högeligen, och han sade till sig sjelf: aJag fastar icke, beder icke, slagtar aldrig något påsklamm, äter köttet af svin och apor, äter sjelfdöd boskap och dricker kimil); presten ser allt detta, och likväl finner han behag i min vänskap. Hvarje dag, då hedningen kom tillbaka från skogen der han jagat, gick han till presten och helsade honom; och när han om morgonen uppstod, gick han icke till skogen förr än han helsat presten. — En dag sade presten till hedningen: Min vän, om en vecka går jag till Mekka. Hans vän, hedningen, sade till honom: Min far, om du går till Mekka, så tag mig med dig.. Men presten sade: Du är ju en hedning; du fastar aldrig, beder aldrig, äter sjelfdöd boskap, dricker kimil, och vill likväl följa mig till Mekka! Jag kan icke taga dig med mig., Då hans vän, hedningen, hörde dessa ord, gick han hem igen, medan presten beredde sig till resan, slagtade en ko och sönderstyckade och torkade köttet. Då gick hedningen till skogen, der han sköt sig ett vildsvin, tog det hem, styckade och torkade köttet. En vecka derefter tog presten det torkade köttet och mjöl, lade hvartdera i en särskild påse, fyllde sitt kurbitskärl med vatten, stoppade sina böcker i ett fodral och anträdde resan til Mekka. Då hans hedniske vän såg honom bryta upp, gick han till sitt hus, tog det torkade svinoch apköttet och dertill en kalebass med kimil och en med dricksvatten, stoppade alltsammans i sin päse och gjorde sig resfärdig. Hans vän presten var tre veckor i förväg, men hedningen upphann honom redan efter en vecka. Då de sammanträffade, sade presten till honom: Min vän, hur kunde du bryta upp och följa efter mig, sedan jag en gäng sagt att jag icke ville taga dig med till Mekka och hsde lemnat dig qvar? Vi begge kunna icke vandra tillsammans och gä in i Mekka.. Då svarade hans vän: Gä du ensam till Mekka. Jag vill komma efter, sedan du hunnit fram. Sä fortsatte presten sin resa, och hedningen stannade efter. — Dä nu presten kommit fram till Mekka, bröt hedningen upp och följde Lonom. Dagen då han anlände var en fredag. KI. 9 om morgonen utropade en man bönestunden och satte sig sedan ned vid moskens port, medan alla stora (förnäma) gingo in i templet. Den till Mekka komne presten gick och ställde sig vid ingången; dä stod bedningen upp och gick också och ställde sig vid ingängen. Bönestundernas utropare frägade presten: ;Fader prest, hvarifrån kommer duP Presten sade honom namnet på sin stad. Men utroparen sade vidare: Fader prest, du har en vän som Töljt dig hit, men hvars ankomst icke behagar dig, och som du kallar en hedning. Du visste att han är en hedning, att han äter hundar, svin och apor och drieker kimil; du visste att han aldrig fastar eller be: der, och att hans föräldrar, hans föräldrars föräldrar och alla hans förfäder varit bedningar. —Allt detta risste du innan du slöt vänskap med bonom, och likräl sade du aldrig till honom: Du är en hedtiog.. Men då du gjorde dig resfärdig och så de: jag vill gå till Mekka och din vän bad dig och sade: Låt mig draga med dig, att då vi kommit till Mekka, och Gud anvisat dig en god plats, Afven jag genom din välsignelse må erhålla en god plats, — dä ville du icke hafva någon hedning till följeslagare. Dä du nu säger: Jag är en-prest; sä vet du väl också hvem som är en hedningf Hvarom icke, så skall du nu få veta det af. mig. Icke den är en hedning, som äter hundar, apor och sjelfdöd boskap eller som dricker kimil, utan den är det, som haft en tvist med sin graune och sedan byser groll till honom och som alltid -erinrar sig tvisten, sä ofta han ser den med hvilken hartvistat;— Ja, hör hvad jag i dag säger dig: En hedning är hvar och en som bär groll och högfärd i hjertat! Då nu din vän hedniogen hoppades att, i det han följde dig hit, genom din välsignelse vinna bimlen, nen du misstyckte hans hitkomst, så skall jag icke äta dig inträda i moskån; men den mannen, som lu kallar en hedning, han skall inträda. Derpå ;ippnade portvaktaren, och hedningen steg in; men resten blef det förvägradt, och han mäste stanna wtanför. Alla de store bådo i mosken, och då de kommo ut, stod presten ännu vid porten; men hans än hedningen hade gjort bön med de store. Desse singo äter hem och kallade derefter hedningen till ig samt gäfvo honom en skön bostad, men presten såfvo de en ringa boning. — Dä nu en mänad var örfluten, gick hedningen till Stor-imam och sade: Jag tänker vända äter till mitt land. Dä gaf horom Starimam ett silfverkärl en silfverstaf an FT Lå. må mv RO