lan sett huru man för en tid trott sig kunna bjuda trots åt den allmänna rösten, på samma gång man fruktande smekt ett eller annat partis opinioner. I skiftande former har allenastyrandet på olika håll uppenbarat en olika verksamhet. vissa mäktiga materiella intressen, med erfarenhetens och dialektikens förenade styrka skickligt lofverat emellan partierna, klokt beräknande allt, utom det sanna menniskovärdet. Än har det, fantastiskt utstyrdt i medeltidskostym, i ståtliga kraftörd uttalat sina dödfödda opinioner. Än har det på eftergifter för främmande inflytelser satt på spel en stor, man vet ej rätt huru förvärfvad popularitet; än åter, uppträdande i tidsandans fulla rustning, innan kort låtit, man vet ej rätt hvarföre, reformväsendet fara; utan annat spår än en tacksam fröjd, ett återstäldt lugn i koäservativa hjertan. Märkligt är i allmänhet att skåda, huru hofvens atmosfer förmår omtöckna äfven de ljusaste förstånd, huru man ofta, för att villfara de fås önskningar, förbiser millioners; huru man; ömtålig om skenet att bibehålla sin höga plats öfver folket, 8ynes förgäta att man är allt genom och bör vara allt för detsamma. Förhållandet emellan regenter och nätioner är i sjelfva verket ett sådant, på hvilket i fullaste bemärkelse kunna tillämpas de vackra ord, dem en vördnadsvärd, ännu lefvande furstinna valt till uttryck af sina känslor för det käraste hon egde: tout par eux et tout pour eux! I trots af allenastyrandets alla olycksbringande följder,. dess i konstitutionella stater till följd af kontrollerande former förtäckta verksamhet, dess vådor ej mindre för de styrande än för de styrda, skulle likväl allt detta vara af vida mindre vigt och betydelse, så framt det ej vanligen funnes förenadt med ett annat, måbända ännu större ondt, son man kallat allstyrelse. Det centralisationssystem, som lyckats med få undantag göra sig gällande inom Europas stater, har på ett beklagansvärdt sätt qväft folkens politiska sjelfverksamhet och äfven utöfvat ett förlamande inflytande på deras moraliska helsa. Då regenten naturligtvis hvarken kan eller känner någon lust att personligen befatta sig med alla de otaliga småbestyr, som enligt nämde system dragas under hans behandling, måste de öfverlåtas åt en mängd andra personer, af hvilka hvar och en för sig sålunda väl ej bekommer något synnerligt mått af makt, men som tillsammanstagna komma att vinna ett förkrossande korporatift inflytande. Allstyrelse blir alltså egentligen en benefice till förmån för byråkratismen, och denna har ingalunda försummat att häraf draga all möjlig vinst. Icke nöjd med att fungera som rfegeringsmaktens omedelbara organ, har den iåtskilliga stater lyckats intaga en sjelfständig, af konung och folk nästan oberoende position (hvartill kollegialformen lemnat ett ganska brukbart handtag), och sjelfva de gamla ståniden ha blifvit öfverspiniia med ett byråkratiskt nät, döljande den inre ibåligheten och sammanhållande deras annars snart till stoft fallande former, hvarigenom sålunda äfven lagstiftningen, detta tredje och vigtigaste element af statsmakten, till större delen fallit jemte de öfriga i embetsmannaväldets händer. Då de krafter, hvilka i vår tid röra sig och : verka inom fria samhällen, nemligenren folkmakt, uttalande sig i tal: och press, en på den förra sig indande lagstiftningsmakt samt en dessa båda representerande, förvaltningsmskt, så vore det i sanning af nöden, att dessa alla verkade i en och samma riktning, ehuru med skilda organer, icke, såsom nu vanligen är fallet, -med sstridiga syften korsande, hämmande och förlamande hvarandra. Att åtskilligt, ja dåt mesta af hvad vi här yttrat har sin fulla tillämplighet äfven på svenska förhållanden, torde vara. klart för hvarje uppmärksam betraktare. I -Sverge är allenastyrandet temligen gammälti praxis, ehuru det såsom uttryckt i lag endast för en liten tid lyckades hålla sig uppe. Men detta allenastyrande visade sig hos oss på-ett egendomligt sätt. Våra stora konungar utöfvade väl alla ett slags faktiskt envälde; men möjligheten häraf låg icke blott deruti, att de voro. utmärkta personligheter, utan ock förnämligast deruti, att de vöro demeagoger, verkande för folket på samma gång de verkade för sig sjelfva, oupphörligen rådfrågande det förra, hvilket med kärlekens eller fruktans blinda böjlighet lyssnade till deras stämma: sålunda en allenastyrelse af helt annan art än den moderna vi här sökt skildra. Hvad man kallar allstyrelse härrör åter från en sednare period; den daterar sig ifrån det tidskifte, då allenastyrandet iklädde sig lagliga former, och det är egentligen det af Carl XI införda system . man har att tacka för de urgamla demokratiska institutionernas förfall och byråkratiens konstituerande till en art af statsmakt. Det är emellertid egentligen ifrån det nya statsskickets införande 1809 som man sett allena-! styrelse och allstyrelse troget vandra hand il band. Den förra har aldrig saknat sina nitiska försvarare; den sednare har icke så mycket talat, men derföre ingalunda verkat mindre. Allenastyrandets förkämpar häåfva dristeligen och oblygt påstått, dels att våra grundlagars innersta mening ej är någonting annat än proklamerandet af en endas välde (endast inskränkt genom några juridiska kontroller, lå lätta att undvika eller kringgå); dels att det parlamentariska styrelsesättet är en för Englands natur egendomlig planta, ingalunda assande för svensk jordmån: de synas beakta detsamma såsom en lokal farsot, bvars vådliga spridande med konstens alla medel bör förekommas. väl ännu i vår regeringsform en för dessa dialectici ganska besvärlig men vår hela samhällsutveckling, lyckligtvis betryggande aragraf, den etthundradesjunde, ehuru den hittills blifvit tyvärr alltför mycket förbisedd, der den ej blifvit tent af missförstådd. Deruti ligger emellertid en fruktbärande framtid: den innebär icke blott den parlamentariska — d. ä. den konstitutionella — princiee tina Än har det, stödjande sig på Nu qvarstår lik-(