Aftonbladet – 31 maj 1855, sida 3

kanhända? Nej. Jag var icke nöjd att kalla heane sköterska. Hon hade icke det uttryck som antyder den fjenarde, på hvilket man nästan aldrig misstager siz. Jag satte mig en dag på samma bänk som den goda qvinnan. Hvilket skönt litet barn! var mitt första ord till henne. Hvilket, monsieur ? . Hon visste ganska väl utan att fråga. Jag pekade på min favorit, hvilken, tillsammans med flera af hennes lekkamrater, lekte några steg ifrån oss. Ah, det är min lilla Annie, min dotterdotter. Verkligen! Och hennes mor? Hon är det enda jag eger qvar, min herre.s Fransmännen ega mera tinkänslighet än några andra att uttrycka det sorgliga. Huru mycket ni måste älska den lilla varelsen ! utropade jag ofrivilligt. Ja, i sanning, min herre,, svarade hon. Jag ser min förlorade Annie återupplefva i henne; hon liknar henne fullkomligt, i sitt utseende, i sitt sätt. Lilla Annie kom framspringande, hoppade upp i den gamlas knä och ropade: Mamma, jag har något att: berätta dig; böj ned ditt ansigte.n Härvid tog hon med skälmaktig min och nöp litet i örat som hon nu kom åf, drog sig sakta ned ur knäet och flög bort; hon återvände nästan i samma ögonblick, intog åter sin plats, kysste def stackars lilla örat,, som hon kallade det, och sprang ånyo bort. Som jag sade, min herre, hon. är alldeles lik sin mor i sitt sätt; jag har lärt henne att kalla mig xmamma ock jag tycker — men nej, jag kan icke förgäta mitt barn, min första Annie, hvilken var lik dennas, och växte upp till flicka och sedan till qvinna . . .o