Aftonbladet – 31 maj 1855, sida 3

sig till. Han hade hvarken barn eller slägtingar. Hon hade varit hans enda vän, och hon var borta. Så var det. Kanhända — jag gick vidare i mina gissningar — kankända hade han icke, medan hon lefde, varit så kärleksfull, trogen och vänlig som han nu kände han borde bafva varit och hade, ilikhet med så många andra, som icke — — Begripa värdet af en skatt Förra tiden tagit bort hvad de försmått, för sent uppskattat hennes värde. Kanhända plågades han nu af minnet af hennes sista blick, sorgsen men icke förebrående, och närde nu ständigt en äm men gagnlös sjelfförebråelse. Men hurtdan bang personliga historia än var, kände jag mig öfveftygad att hans ödmjuka böner icke uppsändes förgäfves. Jag har nämnt trädgårdarne. Den gladaste syn mat Kan se i Paris är barnen, hvilka församla sig der, hoppande, springande, lekande kurra gömma (hvarje träd är ett gömställe) och till och medblindbock. Det förefaller mig alltid, som niin vän Clements anmärkte, som om de franska barnen voro särdeles brådmognade, då de så tidigt lärt sig ett främmande språk. Der var en förtjusande, rosenkindad, brunlockig liten varelse, omkring fyra år gammal, hvilken intresserade mig på det högsta. Hon var så full af oskuldsfull glädtighef, hennes skratt var så klingande och muntert, hennes röst, eburu barnslig, var så Jjuf, och hennes rörelser så lätta och luftiga, då hon flög från ställe till ställe; att hon alldeles intog mig. En äldre dVinna, enkelt klädd i svart, satt alltid på en bänk nära bredvid, vanligtvis syende eller stickande. Jag märkte att hon ständigt, med blicken strålande af ömhet, följä8 barnets rörelser. Kunde hon vara dess moder? Helt säkert ioke. Dess sköterska