Aftonbladet – 31 maj 1855, sida 3

Walewski.v FRANKRIKE. General Canrobert har icke låtit förmå sig at öfvertaga befälet öfver den hittills af Pelissie kommenderade kåren, utan kommer att enlig! sid trsprungligen yttrade önskan återtaga befälet öfver sin förra division, hvilken utmärkte sig i slaget vid Alma. Kårbefälet har blifvi öfvelemnadt åt general de Salles. Den 12 dennes, kl. 10 och 2 min. på aftonen kändes i Avignon, Nimes, Sain-Genies de Comolas och Roquemaure en temligen häftig jordstöt, som varade en sekund och gick i riktning från öster till vester. Det omtalas fortfarande att mycket missnöje är rådande i provinserna. Äfven hafva arbetarne på flera orter sammanrotat sig och vägrat arbeta intilldess högre aflöningar blifva dem beviljade. Expositionen lärer hittills va:it föga besökt; men stölder lära emellertid vara temligen allmänna. Exponenterna äro mycket missnöjda deröfver att de för hvarje karl, som biträder vid uppsättningen af deras saker, måste betala en inträdesafgift af 5 fr., hvilket ådrager dem en ganska betydlig utgift. ENGLAND. Hr Layard har icke, sågeom utländska blad af misstag uppgifvit, afstått från sin afsigt att föreslå ett misstroendevotum mot regeringen, utan blott medgifvit ätt hr Disraelis interpellationer skulle få gå före hans förslag. Den mot regeringen riktade resolution, som hr Disraeli den 23 dennes tillkännagaf sig ämna föreslå, hade följande lydelse : Besluteg, att detta hus icke kan ajournera sig utan att uttala sitt ogillande öfver regeringens tvetydiga språk och osäkra hållning i afseende på den stora frågan om krig och fred; och att under sådana omständigheter detta hus anser det såsom sin pligt att förklara, att det fortfarande skall egna H. M. allt understöd till krigets fortsättande intill dess H. M. i förening med sina bundsförvanter tillvägabragt en säker och ärofull freds. Då Disraeli tillkännagaf sin afsigt att föreslå denna resolution, yttrade han, att han dermed ville förekomma att regeringen skulle begagna parlamentets pingstferier till att afsluta en fred på vilkor som alldeles icke gillades af landet. Detta yttrande uppkallade raturligtvis ministrarne att försäkra om sina afsigters redlighet. Iafseende på ställningen till Österrike och Wienerkonferenserna, yttrade dervid lord Palmerston bland annat, att man nu ville förebrå regeringen för det hon återupptagit underhandlingarne, och detta till och med i Wien der de förlidet år strandade; men denna förebrå.lse skulle endast då vara befogad om regeringen utan alla konsiderationer hade vändt sig bort från en makt sådan som Österrike, hvilken delar hennes åsigter och nu, liksom förut, är beredd att understödja hennes sträfvanden för fred. Emellertid skulle regeringen otvifvelaktigt förtjena klandras, om hon obetingadt förlitat sig på Österrike och iörsummat de till krigets kraftfulla fortsättande nödiga åtgärderna. Men en sådan förebråelse kan icke göras henne. Hvad åter beträffade farhågan, att regeringen skulle begagna pingstferierna till-att afsluta en vanhederlig fred, så kunde han försäkra huset, att så länge de personer, som nu bandhafva regeringen, stå i spetsen för ärendena, behöfde landet icke befara det en fred skulle afslutas som icke är ärofull för detsamma, innebär tillräckliga garantier för framtiden och uppfyller de ändamål för hvilka kriget blifvit börjadt. I underhusets session den 24 Maj meddelade lörd Palmerston att den i Donaufurstendömena af den österrikiska befälhafvaren införda tillämpningen af krigslagarne endast är riktad mot dem som söka förföra de österrikiska trupperna. Derefter tog Disraeli till ordet för att angripa regeringens politik. — Isynnerhet tadlade han att samtidigt krig föres och underhandlingar bedrifvas. Ar Heathcote, markisen af Granby samt herrar Phillimore och Gladstone tillstyrkte freds afslutande på de af Ryssland föreslagna vilkor. Lord John Russell uttalade sig i krigisk anda; han förklarade Sebastopols intagande och ryska flottans förstöring för oundgängligt, om en gräns skulle kunna sättas för Rysslands angrepp. Debatten blef derpå uppskjuten till påföljande dag, då Palmerston bland annat förklarade, att Wienerkonferenserna icke blifvit återupptagna. Englands sändebud kunde icke utan nya instruktioner i dem