Aftonbladet – 31 maj 1855, sida 2

HH en fromsint hustru (för atttro hans egna ord) och ett halft dussin friska barn; ja Jacques var, allt sammanlagdt, den lyckligaste jag stötte på i Paris. Jag inhemtade många filosofiska lärdomar af Jacques Tourneau, Någongång tittade jag in i en kyrka för att se hvilken sorts personer i Paris voro andäktiga. Derpå gick jag kanhända ett slag uti Luxemburgska trädgårdarne, ty jag inskränkte mig vanligtvis till vår sida af floden. Jag erkänner att trädgårdarne hade stort behag för mig. Man hade der en rik omvexling af föremål: gamla personer, medelålders och unga, samt flockar af barn, sittande, promenerande, springande, lekande. De Luxemburgska trädgårdarne voro ett herrligt ställe för mig! Och sedan Hötel des Inval.des : jag har tillbringat många timmar med att helt stilla betrakta veteranerna hvilka skrida omkring i närheten deraf. Isynnerhet kan jag nu påminna mig en resl:g gammal man, med två träben, endast en arm och spår efter månget hugg 1 sitt ansigte, hvilken brukade sitta precist två timmar hvarje dag på en sf stenbänkarne vid Place de Vauban, midtemot hotellet, och som med lugn och orörlig blick betraktade hvad som föregick omkring honom, Jag såg honom aldrig vexla ett ord med någon af sina kamrater, ehuru han ofta satt på samma bänk. Om jag icke fruktat att han skulle misskänna min bevekelsegrund, skulle jag hafva tilltalat honom. Men det var något uti dessa stympade lemmar och detta ärriga anlete som afvisade opåkalladt närmande. Invånarne uti IHötel des Invalides förefalla icke missnöjda och olyckliga. De känna att det är en heder att vara pensionerade af Frankrike, och man varsebilifver icke några dystra och nedslagna blickar, med ett ord,