Aftonbladet – 30 maj 1855, sida 3

na. Åt hvilken sida jag än vände mig, låg marseillesarens kalla, liflösa, gestalt utsträckt framför mig. De bistra mustacherna, polissongerna och skägget krusade sig ännu lika stolt, liksom hånande de bleka anletsdrag, hvilka de fordom prydt, under det Bernhardi, den förkroppsligade bilden af en triumferande demon, stod bredvid med värjan från hvilken blodet droppade. Icke ett ögonblick tillslöt j:g mina ögon under hela natten, ty då jag försökte att göra det, blefvo bilderna ännu mera fasansfulla, och jag måste öppna dem för att skingra illusionen. Jag försökte tro att alltsammans var en dröm, att en förfärlig mara plågat mig, Jag kunde icke fatta att jag så plötsligt blifvit kastad i bekymmer, ryckt utur mitt stilla, fredliga lefnadssätt och blifvit invecklad uti en medmenniskas död, för att icke säga mord. Det föreföll som om morgonen skulle medföra någon lättnad, och efter den längtade jag oroligt. Morgonen kom ändtligen, men jag hade ingen brådska att stiga upp. Slutligen hördes en knackning på min dörr. Det var den unge fransmannen, och jag steg upp för att öppna för honom. Han berättade mig det hvarom jag körade att. fråga honom. Balaiguers lik hade tidigt på aftonen blifvit upptäckt af nägra studenter som kommit till salen för att fäkta. De gjorde allarm och polisen tog band om saken. Tre studenter, bekanta till den aflidne, saknades (de voro Balaiguers båda sekundanter och den unge man, hvilken jemte rig varit Bernhardis sekundant; de fruktade ledsamheten, om icke faran, af.en, laglig undersökning och hade omedelbarligen lemnat Paris); man förmodade att Balsiguer fallit i en duell, och let var en naturlig slutsats, att de tre som lytt voro hans motståndare och hvardera par1eng sekundanter.. . Hela denna affär hade så plötsligt upptunnit och så plötsligt slutat, att