Aftonbladet – 25 maj 1855, sida 2

mäana rösten stumdom instämt, högljudt klaga öfver höga tullar å vårt jern i andra länder. Jag beklagar detta förhällande, men hemställer, huru klokt, huru rättvist i allmänhet ett annat förfarande emot oss kunde varit, då vi sjelfve med absoluta förbud sökt skydda den inhemska näringen? Jag hemställer, huru det sig förhåller med det af en talare biterade pris på vårt tackjern här i landet. Om det är 10 eller 9 rår pr sk4, kan i detta-fall vara bra likgiltigt; då det i alla fall stiger med: 1 rdr tillagd tull. Huru, säger jag, kan det då vara tänkbart, att vi skulle vara i ständ att utskeppa tackjern? Jag vet det sannerligen icke. Men ett annåt mäl vet jag, dit vi åtminstone kunna söka att komma. En utländsk man bosatte sig i Sverge på 1820-talet, samt köpte del i bruk, grufvor och masugnar här i landet; och tack vare honom, gäller nu det jernet, Dannemorajernet nemligen, dubbelt emot dä i den utländska marknaden. Man vore frestad att tro, det Sverge, bonom förutan, aldrig funnit en sådan mellanhand. Jag kan tänka mig möjligheten, att, om något af vårt tackjern går utom landet, detta icke skäll bilda nägon nationalförlust, derest någon i annat land skulle bättre förstä och dermed lära oss att tillgodogöra de finare och ädlare egenskaper hos detta jern, än vi af osssjölfve kunnat upptäcka. En sädan industriidkare skulle flytta in i vårt land med sitt förstånd och sin större förmäga, och kanske skulle vi derefter få räkna bättre dagar för vårt jern, som nu beklagligen icke är så ifrigt eftersökt, som det, enligt min äsigt, förtjenär. .... Ingen period synes mig ock mera gynnande än denna, att afvika från ett föräldradt tullsystem, i fråga om tackjern; nu då priserna å varan äro sä höga, att vi icke hafva att befara hvarken uteller införsel deraf, innan man hunnit vänja sig vid det nya för hållandet och se det med lugnare blick. Att utföra tackjern, drager ock en alltför hög frakt, att för närvarande löna sig, äfven förutsatt, att af 1 sk tackjern blir mera än 1 sk stångjern; ja, om ock 100 sk tackjern motsvara 110 skt stängjernstillverkning, så blifva icke derigenom betäckta kostnaderna för utförseln af tackjernet, med deruti inbegripna bergarter, vanligen uppgående till 50 procent.s . . . Hr Wern instämde med hr Schwan och anförde bland annat, såsom ökad anledning att ej frukta för tackjerns utförande från Sverge, att sådant fritt utföres från Spanien liksom från Norge, ehuru exporten det oaktadt blifvit ganska obetydlig. Hr Weern ansåg sig derföre på dessa och öfriga skäl böra på det varmaste förorda upphäfvandet af förbuden mot utoch införsel af tackjern.