Aftonbladet – 25 maj 1855, sida 2

blick. Jag berättade grefven hvad som händt och att han måste skynda om han ville återse sin hustru lefvande. Slutligen voro vi nära vår boning. Grefven kunde med möda hålla sig tillbaka; han sprang före mig; jag kunde icke följa honom. Mitt hjerta var uppfyldt af dystra aningar, jag bäfvade att närma mig hyddan — men mina farhågor upphörde snart. Der var min lilla boning, och vid ingången, stödjande sig möt sidan af huset, stod grefvinnan stirrande ut i rymden — en bild af sorg och förtviflan. Vid åsynen af gin man sträckte hon fram sina händer och försökte att gå emot honom; hon var för svag och skulle hafva fallit om icke han i samma ögonblick slutit henne i sina armar. Bien monsieur! fortfor Louis sedan han klarat sin röst, det värsta af historien är berättadt. Grefvinnan tillfrisknade småningom, och grefven var nöjd atti stillhet stanna hos oss till dess stormen lagt sig; men den unga frun återvann aldrig sitt glädtiga lynne, och grefven. sjelf kunde aldrig, utan den djupaste rörelse, tala om den lilla, hvilken han för sista gången kysste den olyckliga morgonen.. Det synes som det vore bestämdt att detta skulle vara deras enda sorg. ÖOnkeln blef halshuggen följande året u.der en af de plötsliga partihvälfningarne, och grefven återvann i sinom tid sina egendomar, , De erhöllo söner och döttrar, hvilka de alla fått behålla. Grefven och grefvinnan kunna knappt ännu kallas gamla och äro ännu friska och krafifulla samt njuta af. de välsignelser, hvilka en mild försyn bebagar skänka de mest gynnade. Men grefvinnan de Choissy kan aldrig förgäta det barn gom ligger här, Två gånger om året besöker hon, åtföljd af grefven, vår hydda. Hon lägger med egna händer friska rosor på den lilla grafven och vattnar mossan som betöcker den; och tårar