Aftonbladet – 24 maj 1855, sida 3

belagdts men önskade att dö ju förr desto heldre, emedan ban numera ej trifdes på jorden. Sjaggo, den 17 påföljande December äter hos häradsröttef inställd och ytterligare tillfrågad i ämnet, förklarade sig hafva blifvit slagen, men på ytterligare frågor, bär och af hvilken sädant skett, afgaf Sjaggo orediga och ossmmanhänrgsnde svar, såsom vore han till sing sionen rubbsd. Bäde nämnden och tings tolken förklarade sig med säkerhet kunna antaga, att denna sionesrubbring icke var verklig; äfvensom ortens kyrkoherde och flera vittnen, blsnå dem jemväl sådana, söm varit bekanta med Sjaggo från barndo men, vitsordäde, stt aldrig nägon sinnesrubbring bog honom biifvit bemärkt, Vittnena skildrade deremot Sjaggo såsom egande ett vildt och ursinnigt lycne, hvilket särdeles röjde sina utbrott vid tillfällen dö Sjaggo förtärt bränvin; i anseende hvartill folket inom orten i allmänhet kände rädsla för Sjaggd. Enligt för slarande af eit bland dessa vittnen, hare Sjaggo vid tillfällen, då hans hårda och sträfva lynne genom dryckenskap kommit till utbrott, liknat en galen menpiska, derunder han velat anfalla folk, men dock icke plägat angripa andra personer än sådane, som han ansåg svagare. De vittnen, soma äskådat händelserna ifrigavarande deg, förklarade, att de straxt före och efter väldet ä Skollbro ieke förmärkt sinmesrubboing bos Sjaggo; han hade då, säsom eit af dessa vittoen yttrade, endast varit ursinnig och elak. Ett vittne, som efter Sjaggos gripande samtalat med honom på lappska språket, hade då icke funnit nägot fel på hans förstånd, utan hade Sjaggo varit, såsom vittnet otiryckte sig, ganska klok att neka och skylia från sig. Det för Sjaggo utfärdade prestbetyg innehåller att han bar svag religionskunskap, men fätt begä Nattvarden. Den läkare, som till följd af landshöfdingeembetets förordnande åtskillige gånger besökte Sjaggo å länshäktet, för att söka utröna hans sinnesbeskaffenhet, afgaf derom den 5 Avril sistlidet är embetsbetyg al innehöll, att Sjaggo vid läkarens första be ök visat sig öfvermodig oeh yttrat osammanhängande meningar, men vid sednare undersökningar hade förhbällandet ändrat sig, så att Sjaggo, som i början förvridit apsigtet och fällt besynnerliga yttranden, sedermera, då man ändiligen lyckats bibringa honom öfvertygelsen, att ban ej skulle vinna något genom ett sådant uppförande, beit oc : hållet upphört dermed och derefter etädse bibehållit allvarligt uttryck i ansigtet, med stadig och; sasom det syntes, om ridighet vittoande blick, och ej vidare gjort några på galenskap aptydande rörelser, men iakttagit envis tystnad, från hvilken han ej på något sätt kunde förmäs att afstå, atom vid obevittoade samtal med personer, för hvilka han syntes hysa förtroende, såsom exempel hvarå läkaren anfört ett samtal med en lappSicka, till hvilken Sjaggo yttrat, att han nog erkände sitt brott och önskade att presterna kunde på nägot sätt hjelpa honom; äfvensom han vid tillfälle talat fuilt redigt med en handlande, som med honom haft handelsaffsrer. På grund af sina iakttagelser om hvad under rättegängen förekommit, förklarade läkaren sig anse omständigheterna utvisa: att Sjaggo sökte ställa sig galen för att mildra följderna af sitt brott; yttrande iäkaren i öfrigt, att Sjaggo stod på en mycket läg moralisk ständpunkt och synes stundom varit helt och hållet beherrskad af vild ilska oeh möjligen af förvirrade idker samt vore en för allmänna säkerheten högst vädiig porson. Efter erhållen del af ransakningsbandlingarze och likarens yttrande har sundhetskollegium förklarat, att, om än Sjaggo vid ätskilliga tillfallen, efter föregänget bränvinsmissbruk, kan hafva haft svårighet att beherrska ett särdeles väldsamt lynne, sköl dock icke förefunnes att antaga, hvarken det han vid ätalade tilifället varit af vansinne beröfvad förmågan att sina handlingar bestämma och deras följder bedöma, eller att ban för närvarande vore vansinnig. Svea hofrätt bar, på grund af 3 kap. 1 och 24 kap. 1 4 missgerningsbalken, dömt Sjaggo, för dråp ä Skollbro och för svordom inför rätta, at: i ena bot mista lifvet geuxom halshuggning; hvilket utslag, som blifvit Kongl. Maj:ts pröfoiog hemstäldt, Sjaggo i underdånighet öfserklagat, under förmenande att han ej vore om dräpet lagligen öfvertygad; hvarjemte Sjaggo anhållit att, derest hofrättens utslag komme att gillas, af nåd varda frän dödsstraffet förskonad. Jemte Sjaggos besvärsoch böneskrift hade länsstyrelsen insändt dels läkarens förnyade intyg af den 21 November sistlidet år, at: Sjaggo vid besigtning funnits frisk säväl i psykiskt som i fysiskt bänseende samt egande god arbetsförmåga; dels ock fångpredikantens skriftliga yttrande, innefattande att Sjaggos vanvärdade uppfostran, svaga fattbingsförmiga och rioga religionskunskap, i förening med hans ända från barndomen idkade nomadiska lefaadssätt, gjort honom till en natormenniska, hvilken, utan högre inflytelse, gifvit fritt lopp åt sina onda böjelser; hvarjemte fångpredikanten intygat, att Sjaggo under fångelsetiden; särdeles den sednare delen deraf, uppfört sig väl. Sjaggo, hvars besvär hos Kongl. Maj:t afslogos, blef af nd förskonad frän dödsstraffet och fick i stället försoua eitt brott med tjuguätta dagars: fingelue vid vatten och bröd, uppenbar kyrkoplikt samt lifstids aorhata Ää Äciving