Aftonbladet – 24 maj 1855, sida 2

bllivit kallade till denna stora högtidlighet. ei Mellan kolonnerna i detta hufvudgalleri äro upp: satta taflor med namnen på de nationer som skickat sina I produkter till expositionen. Englands namn finner man ? der upprepadt 10 gånger; Förenta Staternas 5 gånger; 2 Belgiens 3 gånger; Österrikes 4 gånger; Preussen, : Sachsen, Hannover, Wiärtemberg, Bayern uppträdal der en gång hvardera. Tjugutvå taflor upprepa Frank-I rikes namn. Öfver dessa taflor äro tecknade de inskrifna nationernas vapen, och på ömse sidor äro troföer och fanor med hvarje nations färger. Ett betydligt antal vimplar, upphängda i hvalfvet, innehålla namnen på de förnämsta städer, hvilkas produkter komma att utbredas för de besökandes blickar: Paris, London, NewYork, Valenciennes, Nantes, Bordeaux, Marseille, Lille, Rouen, Mählhausen, Lyon, Rennes, Elboeuf, Limoges, Saint Etienne, Toulouse, Havre, Nimes. Sedan Louviers, Turin, Rom, Leeds, Sheffield, Birmingham, Glasgow, Manchester, Dublin, Edinburgh, Filadelfia, Baltimore, Boston, Brässel, Namur, Liege, Charleroi, Wien, Prag, Milano, Berlin, Dresden, Minchen. På de båda yttersta ändarne af hufvudgängen äro tvenne stora glasmålningar af hr Marechal (från Metz). Den ena (den till venster) föreställer Frankrike sittande på en gyllene tron. Hon kallar de främmande nationerna och inbjuder dem att samlas ikring henne. Tvenne stora figurer, konsten oeh vettenskapen, sitta vid hennes fötter; tvenne mansfigurer, en herde (Orienten) oeh en smed (Occidenten) fullända denna komposition. På glastaflan till höger är hufvudfiguren Rättvisao, hållande i ena handen en våg, i Jen andra den stämpel, med hvilken hvarje producent måste teckna sitt arbete. Man återfinner konsien och vetenskapen vid dess fötter äfvensom herden och smeden vid bäda ändarne. Rättvisan är omgifven af figurer, allegoriserande nationerra; till höger England, Indien och China; till venster Frankrike, Italicn och Arabien. Middagstiden hade läktarne redan länge varit fullsatta, dameraoa intogo tvenue bänkrader, herrarne voro stående bakom damerna. De officiella deputationerna innehade de för dem bestämda platser. Uniformerna, blandande sig med broderieraa och embetsdrägterna, framställde en ganska lifiig tafla. Magistratsperso nerna buro stadsuniformer. Tvenne utlänningar ädrogo sig vid sitt inträde en särskild uppmärksamhet. Klädda i svarta frackar och civila hattar hade de öfver axlarne långa röda mantlar, fodrade med hermelin och framtill fästade med stora guldkedjor. Nägra minuter före klockan 1 tillkännagåfvo invalidbotellets kanoner kejsarens och kejsarinnans affärd ifrån Tuillerierna, hvilket skedde i en präktig, med åtta hästar bespänd vaga. Trenne vagnar med sex hästar hvardera innehöllo D. M:1s svit. Tvennesqvadroner kyrassicrer utgjorde det kejserliga tägets eskort. Kl. 1 begaf sig prins Naroleon, president i kejserliga komiten, och som redan längt förut hade anländt, i divisionsgenera!suniform, ätföljd af generalsekreterarne till stora ingängen. Trummorna rördes och musiken spelade melodien: Partant pour la Sy rle.n Kejsaren och kejsarinnan, företrädda af kejserliga hofvets embetsmän, gjorde sitt inträde midtunder de församlades bifallsrop. D. M. voro ätföljda af priasessan Mathilda, bakom hvilken gingo fem hofdamer. Ankomna till tronen belsade kejsaren och kejsarinoan församingen, hvilken be varade helsningen med förnyade bifallsrop. Prins Napoleon vände sig då emot kejsaren och höll till honom följande tal: Sire! 1855 års verldsexposition öppnas i dag, och första delen at? det uppdrag, ni lemnat oss, är utförd. En allmän exposition, som vid hvarje tillfälle skulie vara en vigtig tilldragelse, blifver ett i sitt slag eget historiskt faktum i följd af de omständighster, hvarunder den närvarande öppnas. Frankrike, sedan ett irs tid inveckladt i ett allvarsamt krig 400 mil bortom landets gränser, kämpar ärofullt emot fienden. Det var eders maj:ts regering förbehållet att visa, det Frankrike i krig är värdigt sina minnen och ati iet i fredens konster är större än någonsin. Franska folket visar verlden, att det i alla omständigheter, då man fattar dess anda och det blir väl ledt, alltid är den stora nationen. Tillst mig, sire, att tör er i den kejserliga komAm mm Eb Am An ke missionens namn red: göra för det mål vi hafva velat uppnå, de medel vi hafsa användt och de resultater vi vannit. Vi hafva velat att den allmänna expositionen skulle vsra icke blott ena föreningspunk: för nyfikenheten, utan en stor lärokurs för hela verldens återbruk, industri och handel samt kouster. Den skall vara en storartad praktisk pröfning, ett medel att bringa de industriella krafterna i beröring med hvarandra, att göra råämnena tillgängliga för dem som förädla dem, och de förädlade alsterna tillgängliga för konsumenterna; det ir ett nytt steg till utförandet af denna lag, som närflyter från skaparen, detta mensklighetens första behof och detta oumbärliga viltor för den sociala organisationen. Nägra sinnen må bafva känt farhåga för en sådan konkarrens och hafva sökt att törhindra den; ni har deremot velat att genom en utställning för hela verlden en glans skulle gifvas ät de första ären af er regering, deruti följande traditionerna frän första kejsaren, ty expositionsidben är förnSmligast en fransk id6; den har mad tiden, i stället för en nationelide, blifvit en universel. Vi hafva följt våra grannar och allierade, som hafva haft äran af första försöket; vi hafva fullkomnat den genom att vända oss till de sköna konsterna. Ers Maj:t tillsatte den kejs. kommissionen d. 24 Dec. 1853. Värt första arbete var de allmäana reglorna, som ni gillade genom dekretet af d. 6 April, hvilka utgöra den konstitutiva lagen för utställningen och innehålla en ny kassificering, som vi ansett vara enlig med sjelfva sakens beskaftenhet. Den fullkomligaste öfverensståmmelse har herrskat bland kommissionens medlemmar och det gläder mig sä mycket mer ati kunna förklara detta som mina kollegers mål, åsigter och utgångspunkter voro ganska olika. Åsigternas olikhet har upplyst, utan att hindra oss; vigton af vår uppgift har aflägsnat hvarje oenighet. Vi hafva haft ledning af två föregående fall: de franska expositionerna och den allmänna expositionen år 1851. Emellertid äro några modifikationervidtagna helt och hållet i frihetens och framåiskridandets intresse. Vi hafva för industriexpositionen uppställt en exceptionel tulltariff, ur hvilken ordet förbud är utstruket. Alla för expositionen bestämda produkter få införas mot en tull af 20 proc. af värdet. Tulldirektionen har med förekommande välvilja lemnat sitt bifall härtill, och jag hoppas, att våra främmande gster skola medtaga härifrån ett godt intryck af sin beröring med denna direktion. Samma liberalitet har kommit transporten till godo, hvilken vi på egen bekostnad verkställt frän gränsen. Slutligen kan — och detta är en ny id, som vid expositionen i London ej varit använd — på de utställda alstren en uppgift om deras pris vidfogas, och detta blir en vigtig punkt vid bestämmandet af premierna. Hvar och en som sysselsatt sig med industriella frågor lärer inse hur vigtig denna princip är, och hvilka följder den kan medtöra, trots vissa svärigheter vid utförandet. Vid de sköna konsterna erbjödo sig tvä särskilda systemer: skulle man föranstalta en exposition blott och bart med hänsyn till konstverken, d. v. 8. utan att förut befatta sig med den frågan, om konstnärerna lefde eller voro döda, — eller med hänsyn till konstnärerna, sä att blott lefvande konstnärers arbeten emottogos? Den första idn har funnit sina förespräkare: den öfverensstämde bättre med programmet, hvilket åsyfsade en konkurrens inom konsten i 19:de århundradet; likväl har den icke kunnat antagas i följd af de svärigheter som fretedde sig, då fräga blef om dess utförande.