Finland verkat för den finska nationaliteten bästa, för svenskar. Men vi kunna icke görs annorlunda, då vi se sakerna i sin verklige ställning och icke ur de nuvärande politiska förhållandenas och nya sträfvandenas synpunkt Vi kunna i alla händelser icke finna den ringaste anledniwg att före 1809 tillämpa ider om en egen finländsk, om vi så få uttrycks 088, territoriel nationalitet, eller att anse persöiier, som voro af svensk härstamning, son hade svenskan till modersmål och voro svenska undersåter eller till och med den svensk: statens organer och tjenare, såsom finnar i nationel mening. Det vore sak samma, som om man hu skulle benämna och anse pasto: Lestadius och dei lappmarken bosatta svenska kolonisterna och deras afkomlingar för lappar. Om de svenske finländarne under svenska tiden blifvit i dagligt tel benämde finnar, så kommer det sig af den omnämda tvetydigheten af ordet finne, hvarigenom det kommit att beteckna så väl finländare som nationälfinneö, hvilken tvetydighet uppkommit under en tid då en skarpare distinktion i detta fall, till följd af bristande begrepp om natio naliteternas betydelse, ansågs mindre behöflig och på hvilken, såsom vi förut antydt, det ultrafennomanska partiet stödjer sig både för sin historiska uppfattning och sina framtidssträfvanden. De män, som i Finland verksammast uppträdt till landets bästa och kraftigast verka! för folkets bildning, ha stundom, såsom Per Brahe, icke en gång varit födda i Finland eller också tillhöra d2 retit svenska ätter. Den berömde biskopen M, Agricola, reformationens genomförare i Finland och den förste som utgifvit böcker på finska språket, hade visserligen utgått ur folket (hans fader var fiskare vid nyländska kusten), men ur den svenska befolkningen i Nyland. Flera andra, hvilkas efter finska orter upptagna tillnarar låta osvenskt, voro icke desto mindre af svensk adlig börd. Så var t.ex. den bekante biskopen och förste finske le-ikografen D, Juslenius af en gammal svensk adlig slägt Ankar; och sjelfva reformationspredikanten Peder Särkilax (så kallande sig efter en gård i Nyland) tillhörde den adliga ätten Stjernkors. Detsamma är förhållandet med de talrika ätter som bildat Finlands medelklass; de äro nästan uteslutande svenska till sin härstamning. Så vet man t. ex., att största delen af Österbottens prestoch köpmannaslägter härstamma från Umeåbonden Erik Ångerman, äfven kallad Sursill. Bland de talrika slägter, som härleda sig från honom och som äro upptagna i den af E. R. Alcenius 1850 utgifna Genealogia Sursilliana,, finner men slägterna Castrn, Ingman, Lagus, Porthan, Heikel, Snellman, Stenbäck, Tengström, Franzån, Forbus, Falander, Roos och en stor mängd andra. 6) Det är en märklig omständighet, till hvilken vi sednare återkomma, att Kalevala till stor del är upptecknad bland de ryska finnarne, det mest imposanta partiet af densamma, Kulervoepisoden, i Ingermanland, hvaremot Tavasterna, som utgöra största delen af Finlands finska inbyggare, äro ganska opoetiska till sitt lynne. ) Sjelfva. Lappland fick namn heder och värdighet af grefskap.