Aftonbladet – 23 maj 1855, sida 3

Jag hade icke gifvit något svar på frågan hvarifrån jag kommit eller hvart jag ämnade mig .och: det var derföre jag nu råkat uti trångmål. Jag visste att Maurice var en karl att lita på, antingen det var revolution elle; ej, och beslöt derföre. att tiga till dess jag träffade honom., Jag fann att han hastigt stigit med händelsernas flod, hvilken drifvit honom framåt,. med eller mot, hans vilja. Maurico var nu i sanning icke någon obetydlig person. Karlarnes högljuddhet, hvilka förde mig, bringade honom snart ut. Jag talade först: Maurice, min kära kusin, jag är glad att träffa dig, men innan vi skaka händerna med hvarandra måste du intyga min — trohet. mot konungen — höll jag på att säga — men bet mig i tungan och sade mcivisme,. Mina vänners, sade-Mauricey detta är min kusin Louis Herboisy fordom en tapper soldat, nu en käck och oförvitlig. citoyen. Han är trovärdig; han kommer för att besöka mig; jag går i borgen för honoms. Detta var så fullkomligt tillfredsställande, att.-man Helsade oss med höga hurraropy ochjag följde Maurice. Jag behöfver icke berätta er allt som tilldrog sig emellan oss. Nog af vi talade med hvarandra så länge våra tungor,orkade. Jag fann min kusin, som jag väntat, trogen kom hans eget stål. Han hade blifvit förd framåt, mot sin vilja, af revolutionens ström, och hade blifvit en stor man, emedan han derigenom tycktes ha mesta möjlighet att rädda sitt hufvud. Jag berättade honom hela min historia och föremålet för mitt besök. Ett fruktlöst försök, Louis,, sade han; jag känner till denna sak, och när personlig fientlighet finnes, förutom de vanliga orsakerna till förföljelse, är ingen räddning möjlig. Stackars man! Jag önskar jag Kunde hjelpa honom; men onkeln har makt; det finnes