Aftonbladet – 23 maj 1855, sida 3

sådan blick. Jag skyndade in huset; Agathe var redan inkommen, . Jag ropade shhenne att komma ut, ty jäg kunde icke gå in i detta rum igen. Hustrus, sade jag, jag begifver mig till Paris. Säg icke ett ord; Gud skall beskydda oss. Sök att hållapsgrefvinnan vid godt mod. Om jag aldrig skulle återvända, så kom ihåg, Agatbe — det är uti ett heligt uppdrag — farväl., Jag vår borta isnan Agathe kunde svara... .Jag sprang till. dessjag kom till stora lansvägen, der jag måste sätta: mig ned och hvila. ; Slutligen upptäckte jag en forman som körde fram mot Paris; en delaf vägen åkte jag med honom, en del kom jag på fortare sätt. Om natten vandrade jag ensam. Jag hade en kusin i Paris, Maurice Herbois, med hvilken jag fordom stått i någon beröring. Han var smed och hade bergat sig bra till dess revolutionen utbröt; sedan dess hade jag icke hört någonting om honom: Han var en klok man och jag ansåg det troligt att han höll sig nära toppen af hjulet. Men jag hade en svär tid att uthärda uti Paris innan jag kunde få reda på honom. Jag lärde mig utantili så många åf de gemena ord hvilka begagnades som lösen som jag kunde. Jag fänkte de skulle kuana vara mig till nytta ifall jag blefve tagen i förhör; men : farorna ökades, till:dess jag slutligen blef gripen, derför ett jag icke gaf nog tillfredaställande svar,.som, un homme; sans aveu, och man ämnade just föra -mig till un maison darret, då jag nämnde Maurice Sterbois namn, som en person hvilken kunde tsla till mitt försvar. Hvad! sade en le Citoyen Herbois? Just densammes, svarade jag, och föga lärer han tacka er för att ni smädar hans kusin och anklagar honom för incivisme.5 Härvid blef ett allmänt ropande och skrikande och vi skyndade bort att uppsöka Maurice.