ade grefvinnan återhemta sig. Hon öppnade sina ögon med ett uttryck af häftig smärta, kastade en hastig blick på Agathe och mig och varseblef sedan sitt barn. Hon tog det sina armar, tryckte det till sitt bröst och snyftade högt, Om en liten stund sade hon till mig, ack! med hvilken sorgsen röst och blick: Louis, förlåt mig; jag sade, jag vet icke rätt hvad; jag var utom mig. Ni har sldrig gjort er förtjent af annat än tacksamhet från mig; vill ni förlåta mig? Jag gret som jag varit ett litet barn. Agathe tog sig också så illa vid, att jag fruktade hon aldrig skulle låta trösta sig öfver den förfärliga olyckan — hvad mig sjelf angår, var jag västen från förståndet. Jag kunde endast inbefalla grefvinnan uti den store Gudens oeskydd och skynda ut der jag icke hade ienne för mina ögon. Fem långa, ångestulla dagar förgingo. Grefvinnans karakter itvecklade sig emellertid. I stället för att sjunka ned under tyngden af denna smärtsamma händelse, uppkallade hon all sin beslutsamhet för att kunna bära den. Hon egade sig mycket åt sitt barn, hon åntog en lad uppsyn då hon smekte det; hon försökte till och med att sysselsätta sig med sina vanliga göromål; men jag märkte nog indå att jernet trängt in i hennes själ. Alla dessa yttre tecken till hjeltemod bevisade endast huru mycket hon verkligen led. Huru noga gaf jag icke. akt på henne! Då hon ryckte sin späda dotter till sitt bröst och yftade ögonen mot himlen likasom i tacksamhet att hon hade henne qvar, tyckte jag nig läsa i hennes blick ett uttryck som sade Hvarföre blefvo icke alla fängslade? Den illa, som icke förstod sin förlust, talade ibland om pappa;, och då modren, på hvilken hennes oskyldiga prat gjorde ett smärtsamt inryck, såg bedröfvad ut, kröp den lilla flic