Aftonbladet – 23 maj 1855, sida 2

tycktes fylla hans hjerta med samvetsqval, hvilka likväl snart qväfdes af hans förnyade och oöfvervinnerliga oro. En morgon bad han benne åter om tillåtelse att gå till staden och besvarade hennes farhågor dermed, att han redan flera gånger varit der, utan att något ondt händt honom. Någon gång är alltid den första,, sade min Agathe som var inne i rummet. Och någon gång är också alltid den sista, sade jag som händelsevis kom in i samma ögonblick. Jag viste icke hvad de talade om och orden kommo fram alldeles af en slump. Grefvinnan bleknade. Albert, sade hon, nöj dig med din Victorine och vår lilla; gå icke ifrån oss., Den lilla flickan stod vid sin moders knä och, utan att förstå hvad som sades, upprepade hon, pappa — inte gå. Grefven tvekade: J ären ju olycksprofeter allesammans, — men bort med dessa dystra aningar, jag skall gå för att visa er huru dåraktiga j allesammans varit; med dessa ord kysste han hastigt sin hustru och den lilla och skyndade ut. Den förra ropade efter honom: Ålbert, Albert! och den lilla fickan ropade, för att göra detsamma:som modren, med. sin speda röst: Pappa, pappal men grefven hörde icke sin makas och dotters röster, och om få ögonblick var han ur sigte. Jag kan icke säga hvad som gick åt mig; jag var orolig och ängslig; grefvinnan såg så nedslagen ut, Agathe var så dyster att jag icke visste hvad jag skulle taga mig till. Jag satt en timma och gjorde ingenting, sedan sade jag till Agathe: hustru, jag går in till staden, hon svarade, ack Louis, ja önskar nästan att du skall göra det. Se dad den stackars pgrefvinnan lider. Jag tror jag skall också sjelf bli lugnare om du går., Sedan jag tillsagt henne att icke nämna hvart jag gått, begaf jag mig af. Jag var icke länge på vägen, ty det föreföll mig.som borde