Aftonbladet – 23 maj 1855, sida 2

barn uti grefvinnans armar. Kanhända, tillade Louis Herbois med lägre och något osäker röst, kanhända har detta fästat sig desto lifligare i mitt minne, emedan det var Guds vilja att vi sjelfva skulle förblifva barnlösa. Då Agathe tog det nyfödda barnet och lade det i modrens famn, betraktade denna det ett ögonblick med innerlig ömhet, såg sedan upp till sin man som stod bredvid henne och skrattade af glädje. Moder och dotter togo sig håstigt. Den lilla flickan blef hela husets älskling; vi voro alla afundsjuka om att få ha henne; men hvar och en måste ge efter i sin ordning. Huru förståndig hon var! Hvilka talande, kloka ögon! Hvilken oskuldsfull skälmaktighet! Jag önskar ni kunde ha sett dem båda, moder och barn! Jag märkte snart en förvånande förändring hos den unga grefvinnan; hon var nu mera sjelf aldrig som ett barn. En stilla värdighet utmärkte henne — helt ny men naturlig. Jag blir vidlyftig i min berättelse, men jag kunde tala till er på detta sätt hela dagen. Nå väl, månader förgingo och revolutionen aftog icke i styrka; grefven var orolig, och grefvinnan var som alltid glad, nöjd och lycklig, och den lilla kunde stå för sig sjelf då hon höll i en stol och ropa på oss alla, hvar vi än voro. Grefven kunde, oaktadt sitt löfte, icke motstå sitt begär ati få närmare underrättelser om hvad som föregick, än de jag kunde förskaffa honom. Jag gick sällan hemifrån, ty när höken är ute är det bäst att akta honor och ungar och då jag hade ingenting att vinna, men allt att förlora, om jag vågade mig bort, ansåg jag för klokast att stanna hemma. Grefven deremot var orolig och ifrig att få kunskap om allting. Han hade gjort åtskilliga besök i Calais, sedan haa erhållit sin hustrus samtycke, ehuru den ångest hon led