Aftonbladet – 22 maj 1855, sida 3

Vid postens ankomst till Stockholm, lika som hvarje annat kontor, böra påsarne besigtigas till sigiller inmande öppbas. Farmw detia i vederbörlig ördning skett och ifrågavsrande päsar varit försedda: den ena med Wisby och den andra med Kalmar postköntors sigiller, och päsarse föröfrigt icke varit sönderskurna eller söndersprättade och hopsydda, hvilket allt bordt kupua utrönas, men innehället dock borta — då är det likväl ett gifvet faktum, att stölden icke kunnat skett på nägon mellanstation, utan mäste vara begången på afgängseller ankomstorten. Detta anser ios. vara vid ifrågavande fall en allt för vigtig omständighet, för att icke fullkomligt blifva utredd, belst som Stockholmstidningarne refererat, att något yttre väld ick kunnat utrönas på ifrågavarande päsar vid ankomsten till Stockholm och att ocksä i följd deraf vederbörande ansett i första hand att de sakfade brefven bhfvit på afsändningsorterne missände. Ins. erinrar sig, att då han för 2:ne är sedan var inne på ett postkontor, då posten kom frän ett för ordning ganska väl anskrifvet kontor, en hel brefbundt, hvaribland 8 å 10 rekom. bref, kom dit i päsen genom missändning, utan att vara uppskrifna på kartan, hvaremot dessa bref naturligtvis saknades i påsen till det kontor dit de med rätta skulle gå, och på hvilkets karta de voro antecknade. De blefvo i ins:s närvaro upptecknade och med nösta post ätersände till det kontor, der misstaget skett, för att sedan gå till sin rätta bestämmelse. En mindre noggrann postmästare eller postskrifvare, tagen frän gatan, som det nu blifvit nästan hvarje postmästares lott, för att kunna erhålla biträde, skulle säkert kunnat behålla hela luntan utan hvarken misstankar eller ansvar, helst som det var på en helt och hållet motsatt väg, än dit brefven rätteligen skulle gå, och i sådant fall tager ins. för gifvet att postmästaren på kontoret, der misstaget skedde, nog skulle erbjudit sin ed, att brefven blifvit afsända till sin rätta bestämmelse, som också varit hans innerliga öfvertygelse. Man ser deraf huru maktpäliggande det är att inom postverket ega en duglig och pälitlig personal, och dertill fullt tillräcklig för göromälens ordentiga gång. Huru hafva regeringen och poststyrelsen sörjt derör? Jo, till nästan alla postkontor utnämnas orkeslösa nilitärer, helt och hället främmande för sin nya beattning; de emottaga tjensten, skaffa sig ett läkareoetyg och fä ett års tjenstledighet, sedan de uppsjort med en postkarl, som åtagit sig göra tjensten ör en usel och otillräcklig lön, medan han uppbär v,:delar af lönen och gör intet. Är det nu ett större kontor, så nödgas den tillförordnade postmästaren, ör göromälens skötande, skaffa sig 2:ne biträden, om han äfven måste löna och föda för det usla howorarium, som han kanhända lyckats betinga sig af len gamle militärpostmästaren i ett för allt, af högst .000 rdr. Han mäste derföre skaffa sig så få biträ len som möjligt och till bästa möjliga pris, utan ästadt afseende på duglighet och pålitlighet, och sanhända -kan han ändå knappt sjelf existera. Hvad skall allmänheten ha att vänta för säkerhet inder dylika förhällanden, då den biträdande persoalen inom postverket i landsorten utgöres för nårarande med få undantag af f. d. handelsbetjenter, . d. underofficerare, f. d. handlande och dertill en nängd knappast skrifkunniga pojkar? Så länge det nu rådande befordringssystemet exiterar; så länge förtjenst och duglighet tillbakasättas ör favoritskap; så länge postkontoren ordentligt utrrenderas af dess lycklige innehafvare för högsta nbudet; så länge ingen postkarl, om än aldrig sä kicklig, kan påräkna annat än möjligen en postxpedition med lön af 266 rdr 32 sk. bko; så länge, ågar insändaren påstå, skall ej ordning och säkerhet