Aftonbladet – 19 maj 1855, sida 3

att berätta ett litet äfventyr som hände mig i närheten af dessa samma toppade träd, hvilka ni behagar förtala så dugtigt., L Det-är öfverflödigt att tillägga, att jag med. glädje samtyckte till detta förslag, och snart: fann jag mig sittande i mr Belchers rum: framför en munter brasa — ty han hade lyc-: kats att förskaffa sig en sådan till och mel i Calais. — då han började på följande sätt: Jag tror det var under den första vinter jag tillbringade på kontinenten, som jag besökte E:t Omer. Sedan jag tillbringat en eller två dagar på detta ställe, beslöt jag att. göra en fotvandring till Calais och begaf mig en morgon utaf. Vädret var vackert; men då jag gått några timmar på landsvägen, började vinden blåsa mig rakt i ansigtet och inhöljde mig snart uti ett moln af sand, hvarutur jag icke i såg någon möjlighet att befria mig, och som hotade att helt och hållet qväfva mig. För att undvika detta, lemnade jag landsvägen och vek af in på ängarne som gränsade intill den; men fortfor likväl att gå i den riktning som jag förmodade vägen följde. Det fanns på ganska länge ingenting som kunde belöna i mig för denna detour, annat än det att jag! blifvit befriad från sanden. Trakten var kal. och torr, hyddorna föga bättre än jordhålor och utsigten åt alla sidor obehaglig. Men jag skred framåt, utan att på minsta sätt låta nedslå mig häraf; tvärtom, ju dystrare utsigterna blefvo, desto muntrare blef min sinnesstämning, och lik en general som genonitågar ett land för att eröfra fred, beslöt jag att på något sätt tilltvinga mig ett äfventyr innan jag uppnådde Calais. Jag vandrade framåt i flera timmar, stannande emellanåt en liten stund, för att taga en klunk surt vin och en bit bröd. Jag gjorde ingen efterfrågan efter landsvägen, ty jag föredrog atticke La