Aftonbladet – 19 maj 1855, sida 2

ställningen stt man gaf akt på mig gjorde mig utan tvifvel något misstänksam, förtretad eller. retlig; jag vände mig,som sagdt, något harmsen mot den som talat. Han var eh liten spenslig äldre man, åtmninstone femtio år, med -böbagliga anletsdrag, lugn uppsyn och värdig hållning — en person synbarligeb hemmastadd i verlden. Jag erinrade mig i samma ögonblick, att han. varit på: hotellet alltsedan min ankomst dit, ehuru jag, i ansoende till Hans stilla sätt att vara, endast flygtigt bemärkt honom. Den mulenhet med hvilken jag vändt mig tillhonom skingrades .genast vid hans åsyn, och då han med en artig men halft förtrölig bugning besvarade min förvånade blick, kunde jag nästan hafva svurit på att den kom från en gammal bekant. Jag behöfver icke säga att jag med värma besvarade-helsningen. Min nye vän reste sig i detsamma, kom emot mig och räckte mig sin hand. Jag är öfvertygad, sade han, ,att ni är amerikanare-— kanhända från nya England; jag är båda delarne; är det då icke skäl att tvenne landsmän söka att tillsammans fördrifva en ledsam dag? Ursäkta mig — jag hörde er beställning nyss, och som den öfverensstämde med min smak, föll det mig in att vi skulle fruköstera tillsammans; — vi kunnalita på Frangois; -han harvarit hör i öfver tjugo år och uppfyller allas önskningar. Jag tryckte min nya bekantskaps hand — medgaf att jag var från New-Hampshire — sade mitt namn ochserhöll i utbyte — Philip Belchern. Vi satte oss vid samma bord, och Frangois visade sig snart med en väl serverad frukost. Hvad kan man tega sig till för att minska enformigheten på detta odrägliga ställe? sade jag. Om trakten häromkring vore angenäm — Ja ond den ehdakt vore dräglig! smen som detnu